Traditionsenligt...

Nej men, vad har vi här? En svängning? Vad ovanligt...

Mitt humör följer vädret... just nu är det bara åt helvete. Och nej, det är ingen underdrift. Det regnar lika mycket i min värld som det regnar utanför fönstret. Det stormar lika mycket under mitt skin som det gör utanför husets skyddande väggar. Mina ögon är lika mörka, gråa och trista som himmlen.

Jag är ett vandrande katastofområde... det har jag sagt förrut... och det tänker jag hålla fast vid. Man kan ju undra hur mycket spillror man lämnar efter sig. Eller om man ens lämnar några... börja mer tro på det andra alternativet.

Rotlös, detta är nog ett av de tillfällena som den känslan är som starkast. Rotlös, rotlös, rotlös. Klippa alla band, skära av mig från omgivningen och sticka?

Hårda ord, bah. Jag väljer själv vad jag vill "gömma" mig bakom. Saker och ting är som det är... jag är som jag är. Är fullt medveten om det hela... men om något så "gömmer" jag mig inte. Förr i tiden så hade ju för fan ingen ens anat att det var något fel på mig? Nu istället syns det, men de får inte reda på orsaken. Välkommen till världen med de hundratals ansikten... torka av fötterna på mattan är du snäll?

Tro inte att det är så jag vill ha det, vill faktiskt inte det. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska hantera det?

Förstår inte varför jag ska vara så stängd...

Förlåt mig.