Sårbar...

Börjar att få lite oroskänslor inför helgen. Vet inte huruvida mitt huvud har reparerat sig ännu. Känns väldigt ömtåligt. Vill inte råka ut för en downer... och det finns många faktorer som kan utlösa det. Ska man riskera? Fast jag vet om hur duktig jag är på att förtränga och dölja... de kunskaperna kommer nog aldrig att försvinna. Borde jag?

When you try your best but you don't succeed

Och andra saker gnager i mitt bakhuvud. Sting av svartsjuka? Jag vet inte... tror att det är mer irritation över det hela... kanske? I vilket fall som så är det något som stör mig. Även om jag inte vill att det ska beröra mig, men hur lätt är det att låta bli? Just det.

When you get what you want but not what you need

Ord bara velar runt, tankar likså. Ett virrvarr av ologik, ofullständiga tankegångar som jag inte anar en avslutning på. Sårbart... väldigt. Vill inte, men för stunden går det inte ens att låta bli. Var för mycket av ett ras för att det skulle läka på ett par dagar. Det vet jag om, det tar emot när jag försöker få in klister i sprickorna, stärka fasaden, få ordning på ansiktsuttrycken igen och hitta tillbaka till fokuseringen.

When you feel so tired but you can't sleep

Nu känns allting bara tungt... skolan känns mer eller mindre en plåga på det sättet att jag känner hur all information bara studsar av mig. Det är stopp, går inte in mer? Panikkänslor, orkar inte öppna kompendiet i sjukdomslära av rädsla för att jag bara kommer stirra mig blind på orden som skriker åt mig utan betydelse.

Stuck in reverse

Tungt i sinnet, tunna sårskorpor som bara spricker och ger mig fler öppna sår. Sårbarhet, nakenhet, bräcklighet. Är inte van vid att inte ens ha en stabil fasad att gömma mig själv bakom. Orkar inte bygga upp en ordentlig, resultatet blir bara en halvdan sådan. Det är för mycket som tynger, ger mig huvudvärk och hindrar mina mungipor från att åka upp som de brukar. Och gör de så, då når inte leendena mina ögon. De förblir underligt glädjelösa i ett glädjefyllt ansikte?

And the tears come streaming down your face

3 veckor kvar... 3 veckor... bara 3 veckor. Måste samla mig. Det är ingen lång tid, till och med jag borde klara att fokusera. Måste klara av det. Tentan i sjukdomslära närmar sig för snabbt, kan inte ta till mig det som sägs under lektionstid. Sitter bara och fånglor eller tappar den lilla koncentrationen man lyckats samla.

When you loose something you can't replace

Om ett par timmar har jag en behandling att göra. Skönt det att få omsätta de praktiska kunskaperna i verklighet. Känns inte lika pressande, inte lika fullt med stress. Men måste ta tag i att fixa min praktikplats osv nu, för snart har vi slutat och då måste jag ha ordnat tillvaron för mig själv.

When you love someone but it goes to waste

Kan jag få en temporär läkning nu tack? En sådan som kan försvinna och låta helvetet braka loss när jag slutat skolan istället? Det hade uppskattats... oerhört mycket.

Could it be worse?