Tisdag?

Idag ska jag nog få besök... och göra två behandlingar? Mhm... känner mig underligt bakfullisch idag. Jag vet verkligen inte varför? Men men, sådana dagar måste man nog ochså ha väl... särskillt efter den sömnbrist som rådit i helgen.

Bra när man kommer hem från Dublin, trött som ett as, sätter sig i bilen en sen kväll och brummar iväg för att tillbringa natten i sömnlöshet? Men vad gör man inte för att umgås med fint folk och ha "Bye bye Ålänning"?

Igår hade jag träning, ridningen funkade fint. Dockan var lite låg då hon startat sig mastodont vinterfällning nu. Men i övrigt så gick hon fint. Klipper nog henne nästa vecka och ska börja ösa på henne B-vitamin så är hon nog pigg i ett litet kick...

Humhum... lite trött idag? Låg och pratade i telefon länge sent igår kväll. Med en Kått som var väldigt duktig på att hjälpa till. Telifåner är inte lika farliga längre? Men det beror ju iofs på vad för människa som befinner sig i andra änden luren...

Men besök? Mhm, kanske borde säga till här hemma... men men. Nu ska jag i vilket fall som ut i snön och släppa samman fölet och hennes mamma så att lilla fröken fräken får hinka i sig några liter med varm mumsig mjölk.

Den som ändåså vore en liten fröken fräken?

Idag blir det ringa praktik dessutom... lite senare.

Men men, hestarna vill bli ridna och fölis vill ha mjölk så jag får lov att slita mig från detta. Även om min hjärna aldrig slutar att vrida på sig... har huvudvärk... men jag vet inte hur jag ska formulera dessa tankar till ord som blir läsbara på ett förståeligt sätt. Vet inte ens vilka ord jag ska använda...

"..för mycket ingredienser till en kaka som jag inte ens vet hur jag ska baka..."

Dublin...

Jao, här var man då. Drinkar och annat. Underligt. Men systers pojkvän har fått klart godkänt. Intressant när man hamnade i Borja och Antus lägenhet efter en pubrunda och man knappt såg någonting för all rök när man öppnade dörren. Rökridå någon? Mhm... det kan man lugnt säga.

Kul att få träffa Peter igen. Och dricka varm choklad gjord på vit choklad. Behöver jag säga mumma? Grymt gott...

Nu om ett tag ska syster och jag skutta iväg på bio. Ska se "The number 23". Sedan blir det krogen igen. Uii... folk pratar så mysigt här. Och känns skönt när bilar tutar på en och folk glor :) Fråga mig inte varför... Lite spanien över det hela? Saknar...

Nu ska jag tvätta av olivoljan från mina händer och sedan börja locka systers hår. Det ska bli så fint så...

Undra hur tusan man ska komma med planet imorgon? Det blir nog en bedrift skulle jag kunna tänka mig...

Tack fina fina Anna för hjälpen. Både med dockan och med passet ^^ <3<3

Drivandes...

Känns faktiskt som det. Som om jag driver runt, bort från människor. Underligt.

Sen så har jag min vanliga delade hjärna, själ och hjärta. Trådar är fästa i alla delar och drar, i vissa fall hysteriskt och sökande, i andra fall långsamt och metodiskt, men fortfarande ständigt i olika riktningar. Vilket är mitt håll? Känner mig som en "Sitting Duck" mitt i en malström, vet inte vart jag kommer att hamna. Har ägnat hela morgonen åt att läsa bok, pyssla runt i stugan och sortera tankar. Ständigt dyker det upp impulser, tankar. Vet inte vart jag ska sortera hän dem? Ibland skulle man så gärna ha en bok att öppna, en instuktionsbok, med förklaringar på vad allt betyder. Tydliga pilar som går från tanke till förklaring. Inga mer grubblerier, stenar att vända på.

Men vem skulle vilja ha det så?

Inte ens jag... men har bara en sådan stark rädsla inför att göra misstag. Misstag formar, misstag lär... misstag är en del av utvecklingen. Varför frukar jag dem så då?

Rädd för att bli dömd? Rädd för att hamna i en spiral som jag inte kan bryta mig ur? Rädd för att en vacker dag vakna upp och insett att mina val varit felaktiga? Slentran...

Pyssel... pyssel lugnar mina tankar. Hjälper dem att reda ut sig själva. Ska ut och pyssla i stallet snart. Klippa klart Lina och rida hästarna. Ut i skogen?

Kommer på mig själv med att fånle ibland. Min hjärna bygger illusioner. Den söker... ständigt...

Nåja... borde få mig själv att ringa lite samtal först. Puh, efter det här är över så lär jag inte ha någon telefonskräck kvar iaf.

Imorgon är det onsdag...

30 minuter...

Det är vad mina föräldrar sett av mig fredag-söndag. Fick frågan om jag fortfarande bodde här hemma när jag skenade omkring igår vid halv elva tiden nyvaken, jagades efter hund, ätandes frukost och springa och sätta igång duschen allt på samma gång. Hehe, jag vet inte? Jo det gör jag allt. Bara det att för stunden råder det sådan total separationsångest så att det inte liknar någonting annat.

Igår var det allt brunch på Gothia Towers. Hur schysst som helst. Skrattade tills min mage gjorde ont och huvudet bultade. Det är så det ska vara? Timmar med människor som får en att känna värme som sprider sig innifrån, studerande och iaktagande blickar. Mhm, kommer att sakna.

Därefter hamnade Malin och jag på Konstmuseet medans Ewa hade sånglektion. Möttes senare upp för en "snabb" fika. Erhm, sen insåg vi att klockan visst var halv sju. Hoppsan, hur gick det till? Massa prat, samtal med djupa ämnen, ny öppenhet...

När jag till slut kom hem efter åtta någon gång skrattade min käre far åt mig då han tyckte att jag hade en liten felvriden aspekt på själva syftet med en brunch. Glada leenden.

Nu ska jag ut och rida alla hästarna mina, sedan påbörja renoveringen av stugan min. Ska blir roligt. Och ikväll har förhoppningsvis Anna tid för mig. Saknis mycket...

Tudelad, underligt är det.

Nu ska jag ringa...

Avslutning...

Nu är det över... slut finito... schluss

Hum, men underbar dag! Minst sagt, hur kan så många underbara människor vara samlade på en och samma plats? Det borde vara omöjligt. Jag övervann tom min rädsla att stå inför folk och gick upp och höll "tal". Jag lever än?

Stressdag emellan, hann vara hemma en halvtimme innan det var dags att bege sig in till staden igen. Skratt och totala oprydheter. Precis så som det ska vara.

En annan sak ochså, roligt att få känna på att vara attraktiv. hum, tappade hakan lite grann när hon berättade det för mig. Men kan lugnt säga att Ewa och jag ägde dansgolvet. Det är roligt att krossa pojkars drömmar ^^. Intressant att man "lär känna" nya personer sista dagen. Vi har aldrig riktigt pratat ordentligt förrut... och just nu undrar vi bara varför. Hm, åtråvärd...

Men mysigt. Alltid mysigt med närhet. Mhm.

Hoppas på att jag nyktrar till någorlunda snart så att jag kan ta bilisen och brumma utan risk för fyllekörning. Mhm, alkohol funkade bra igår. Faktiskt...

Last one standing...

Idag var sista dagen. No more. Melankoliskt. Sista patienten på skolan. Sista dagen med klassen på riktigt. Nu är man klar. Inget mer flumma runt i skolan, inga fler lappar som skickas runt för att sedan slängas/brännas/eller annat. Kommer att sakna... mycket.

Imorgon är det avslutning. Idag har allt gått strålande. Fick till och med dricks av en patient, fick höra att jag var grym från tre. Sådant värmer och stärker självförtroendet. Samt fick på vägen hem ett meddelande från Liselotte som sa att hon inte kunde minnas när hon känt sig så bra. Värmen sprider sig. Kanske ska man klara av det här ändå? Fixa att skaffa sig ett yrke som man är bra på? You can do it?

Och snart sticker jag till Irland ett slag. Egentligen skulle jag iväg redan imorgon, men det kan jag ju inte. Missa avslutningsfesten och brunchen sedan på söndagen med alla vill jag då inte missa. Så det blir nog nästa helg?

Underligt... det är vad det kommer att kännas om en vecka. För då inser man nog på riktigt att situationen har förändrats.

Mumsar på banan och filmjölk för stunden. Gott det. Är trött i ryggen och knäna. Stod med sista patienten i knät typ 45 min. Puh. Tungt.Men hon fick en grym förbättring så det var det värt...

Ska man gå och lägga sig på soffan tills nästa behandling? Eller ut och rida? Hum, tror faktiskt att jag tänker ta dispens tills avslutningen är klar. För idag är det mest bara ont överallt.

Imorgon blir det party. Mitt största dilemma här huruvida jag ska dricka eller inte dricka. Det är frågan?

Vardags lunk...

Saker har återigen rammlat in i sin ständiga massageoljedoftande lunk. Nakna inoljade kroppar, kraftfulla händer, plågsamma och smärtfulla läten... och så den där friden. Skolan för fredlig beröring var namnet va?

Idag var sista provet, kändes som om allting satt som en sportkeps. Eller, bra kändes det i vilket fall som. hur bra får vi lov att se på fredag. Skrämmande att det bara är en liten praktikdag kvar... sedan avslutning. Hm, kommer att sakna...

Helgen som gick har bestått utav två saker. Anna och hästar. Och vet ni vad, det har jag trivts ganska så bra med. Vakna upp med en nyvaken och trollig Anna sitter aldrig fel... inte att somna med henne heller för den delen. Hon är som en drömfångare som håller de onda drömmarna borta från mig. Skönt att fina människor står ut med mig när jag får mina psykdippar. De dyker upp ibland... och inte då jag vill ha dem. Men men, fina är ni allt ska ni veta. Och jag måste lära upp mig så att jag får lite mer prydhetskänsla. Man kan inte ställa sig och byta kläder med Robin mitt på krogen... right? Men han var så söt i mitt linne så :)

Känns skumt att det snart är över... men avslappnande. Vet inte om jag skulle palla att vara i den skolan mer om det fortsatt vara så här intensivt. Annars hade jag kunnat stanna för evigt. Nästan.

Drömt om skolan de senaste dagarna. Förra natten var det en störd dröm om Niklas. Som jag var helt säker på att den var verklighet. Det var först på eftermiddagen som jag påpekade någonting ur drömmen som jag kom på att det inte hade hänt. Bra? Sen natten till idag drömde jag om Hanna och Niklas. Vette katten vad det handlade om... men något var det. Provnervositet?

Ett tecken på att man haft tankarna för instängda på ett och samma ämne i vart fall. Skolan dvs...

Alla hjärtans dag är det tydligen idag. Det har jag knappt fått med mig. Skickade meddelande till syster mi kl 6 imorse och önskade henne en glad sådan. Sedan har denna dagen fortgått med störda sms fram och tillbaka. Hon är så söt.

Hu, energin rann ur mig nu när jag kom hem. Skuttat runt på stan med Freddy och allmänt velat runt. När hon åkte hem velade jag vidare och köpte en klänning som jag då inte kommer att kunna använda när jag börjat träna igen. Den var tight över armarna redan. Och värre kommer det att bli...

Börjat snoka runt lite i gamla kontakter efter att en viss pojke nämt ett visst ämne. Man vet aldrig...

Hum, trött. Det tar på krafterna att stråla runt en dag. Har av någon anledning känt mig gravidglad? Esch, you know what I meen? Kärglad kanske? Esch som sagt. men nu är jag trött. Huvudet bankar och tankarna smyger sig på. Självförtroendet är bräckligt nu för tiden må jag säga... ge mig en boost på den fronten?

Vill krama vissa personer... som gör mig glad och varm inombords. Som jag vill våga visa mig bräcklig och skör inför. Börjar närma sig... Saknar

Inget knussel...

Vissa mornar när man helt enkelt väljer att inte gå upp är dömda till att få ett visst stressmoment i sin lugna trötthet. Som att jag egentligen skulle ha hoppat in i bilen för en halvtimme sedan... och istället sitter här i handduk och bloggar?

Smart.

Gick igår och bäddade ner mig med laptopen i mitt gamla rum. Letade fram Hellboy och såg klart på den... för att sedan somna så snart eftertexterna börjat. Skulle egentligen ut och rida, men det var lite svårt när man låg ihopkurad och sov med lappis.

Dagen igår tog på krafterna. Först fyra patienter (varav den sista var en 18-årig tjej som bara var helt perfekt, henne tyckte jag om att jobba med även om hon inte hade några märkbara muskulära problem). Sen gick jag och shoppade... ensam. Det är inte (och ja, läs inte! är du snäll) hälsosamt när jag är på det tjejiga humöret som jag vart denna veckan. För det innebär att mina pengar hamnar i något slags svart hål. Är stolt över att jag inte köpte ett par skor :) (trots att jag hittade ett par jättesöta klackar som bara kostade 600... inte köpa? Fy Thilda) Förstår egentligen inte hur det gick till då jag för närvarande har köpförbud. Bra att spendera pengar som man inte får. Logik!

Sen vart det promenad runt stan, lämna in ett par skor för omklackning och bort till Liseberg för att åka hem med far min. Trött. Det är jobbigt att leka tjej och övertyga sig själv om att shopping visst är jätteroligt.

Puh, jaha. Skola var det? Börjar snart... sitter fortfarande i handduk. Det kallas för framsteg. Mitt öra kliar, om jag hade varit Willie Garvin så hade jag anat trubbel. Men nu är jag inte det.

Trött... ska man orka hitta kläder, sminka sig och borsta håret idag? Kläder brukar funka... resten? Erhm, jag är väl inte den som är allt för knusslig.

Har drömt konstiga drömmar inatt, vet inte vad jag ska säga om dem. De innefattade i alla fall förvridna verkliga vardagar. Händelser som jag är mitt uppe i, bara... annorlunda. Skönt att slippa mardrömmarna för en natt.

Hm, tror att jag fastnat här. Allt för att inte åka iväg? Och kanske gömma sig under täcket och låtsas som om ingen vet om att man ligger där och trycker.

Men jag tror att vi har Niklas idag? Mhm, så jag åker nog in. Hjärnan fungerar inte riktigt och jag har glömt ebb och flod av rusningstrafiken. Nåja, jag märker väl hur det ser ut...

Gonatt...

Manoloid...

Intressant när man skivit ett uppriktigt och tanketömmande blogginlägg på jag vet inte hur långt då datorn hänger sig och allt försvinner? Det var helt enkelt inte menat att människor skulle läsa vad jag skrev... Ödet har sina nycker ibland. För det där inlägget får nu aldrig skådas i andras ögon...

Sammanfattningsvis är detta en dag då det enbart finns kvar en melankolisk kärna inuti det som kallas jag. Alla gladreserver har utnyttjats och äro försvunna.

Detta har varit en dag i raden. Tystnad.

Det finns vackra ting här i världen.

Ibland undrar man bara vart drakarna håller hus?

Nightmares and Dreamscapes

Det råder en förvirrande tystnad här hemma. Undvikade tystnad. Känner att jag står i mitten och inget kan göra. Vad kan jag egentligen göra? Hålla käft och dra mitt strå till stacken?

Känner mig mest trött, sömnlös. Natten tillbringades inte på bästa sätt. Vaknade gång på gång efter trettio minuters till en timmes sömn. Vaknade skakandes, med ett skrik i halsgropen, ynklig gråt på mina kinder. Kurade ihop mig i fosterställning, rädd för att somna om. Drog hunden nära mig för att hennes värme skulle hålla mig säker, min livboj i den verkliga världen. Sömnen vann hela tiden över mig, mardrömmarna började om, nya och mer skrämmande varje gång. Vaknade med ett ryck, hysteriska andetag och med ett hjärta som hotade att spränga bröstkorgen på mig.

Kände mig så ensam... allt jag ville var att få ett par armar om mig och en röst som sa att det inte är någon fara, det är bara en mardröm. Att få somna tryggt i någons armar och känna mig skyddad från sömnens förvridna hånskratt.

Men de armarna finns inte...

Så istället drar jag upp mina knän under hakan och lägger armarna om mina ben och försöker vagga mig själv till fridfull sömn och lugna mina tankar.

Denna natt har fridfull sömn inte existerat... Tror att det var en av de stunder som ensamhetskänslorna varit som starkast i mitt liv. Vill våga låta någon hålla om mig när jag är liten och sårbar... vill våga visa att jag är bräcklig och skör.

Känner mig tom...

Ovisshet...

Osäkerhet, står på en grund av gungfly. Framtiden är så oviss och jag kommer med goda råd? Förstår egentligen inte varför jag är så klartänkt i andras situationer när jag knappt kan urskilja min egen näsa när jag ska reda ut min personliga röra.

Tårar... inte mina egna denna gång. Tårar som lett till samtal som aldrig tidigare berört sådana ämnen. Om hennes psyke, om mitt psyke. om hur vi bägge mår och har mått under en längre tid.

Familjesituationen är inte stabil.

Visdom...

Det hela med att ordspråket "Man lär sig av sina misstag..." tydligen existerar har helt och hållet undgått mig. För nu sitter jag här, igen, med huvudvärk och kliar mig frenetiskt på ett liknande sätt som en heroinist skulle göra. Om du är allergisk mot kakao så bör du inte äta "Choclat extra noir".

I en logisk hjärna så skulle de te sig som en fullständigt idiotisk handling. I min får det mer en slöja av "Jamen, så farligt är det inte...väl. Mörk choklad är ju bra för en. Lite kan väl inte skada? Right?"

Men nu sitter jag då här, med en vänster arm som beter sig som om den vore sprungen ur helvetet, stickande ögon och med ett huvud som inte vet vart det ska ta vägen. Kakaon går rätt upp i hjärnan på mig, det är inte hälsosamt. Snurrar och beter sig som om jag går på en annan drog.

Var det någon som nämde normala reaktioner? Kan jag inte bara lära mig någon gång? Tydligen inte... ska gå på jakt efter några piller mot allergiska reaktioner... innan jag kliar sönder mig själv. Skulle nog vara vettigt eftersom att jag för stunden sitter och försöker klia mig på ögonen...

Självkännedom är ett bra ord.

Erhm...

Google är en väldigt intressant mackapär, den kan till exempel ge en information om sig själv som man inte ens visste om. Som att jag för två år sedan tydligen blev anmäld till disciplinnämden... detta kan jag då lugnt meddela världen om att jag inte hade den blekaste aning om.

Man lär sig något nytt varje dag?

Nåja, en parantes i allt sudd som för stunden råder...

Det är bra när man går omkring här hemma och ler och är vanlig när man är allt annat inombords. Varför ska jag göra det så svårt för mig själv att tillåta andra människor att älska mig... och tillåta mig själv att tro på att jag är älskad? Nej nej, istället förvrider jag det till att eftersom de inte ser genom mina falska fasader så bryr de sig egentligen inte om mig. I alla fall inte tillräckligt för att genomskåda mig? Det är helt hälsosamt har jag hört.

Var det någon som sa egoistiskt psykfall?

Borde lära mig...

Ska inte skriva när jag är ledsen. Det blir lätt så fel då... men jag är trött. Orkar verkligen inte bry mig om vad jag borde eller inte borde göra idag. Att jag borde kontrollera känslor och diverse andra komponenter som påverkar ens ansiktsuttryck.

Vet inte i vilket fack som jag ska lägga dessa svängningarna? De som tar mig med överraskning, som bara behöver en liten push för att utlösas.

Perfektheter...

Tål inte det idag. Självkänslan är någonstans och krälar under golvplankorna. Jag brukar i vanliga fall säga att jag inte tycker att ordet hata passar in i några tankegångar då det är ett för starkt uttryck. Men det är snudd på att rinna ur mina fingrar... sträcker mig till att jag avskyr så som jag är just nu? Nej, jag hatar det verkligen. Det är en bagatell egentligen... en ytlig sådan. Men mig spelar det ingen roll vad omgivningen än säger. Mitt egna huvud är starkare.

För att jag eller omgivningen ska segra över det krävs det radikal förändring av mig själv. Måste hitta tillbaka igen... gör jag inte det så kommer jag aldrig närmare att må bra. Ytligheter... men viktiga sådana. Eller nej, viktiga är fel ordval... förvridande?

Mår illa... väldigt. Vet vad som krävs, men svårt att bygga upp motivationen till att komma in i rutinen att plåga mig själv varje dag. Den rutinen trivs jag i när den väl satt sig... det skapas ett beroende. Ett starkt sådant... får panik om jag inte uppfyller det.

Nu är det helg... det är mörkt och regnar utanför mitt fönster. Slås återigen av hur vädret speglar mitt humör.

Nostalgitripp...

Sitter och lyssnar på Kings of Convenience - I'd rather dance with you och känner 18-års vibbarna komma smygande. Mys. Den har man dansat till några gånger vill jag allt minnas...

Och för stunden råder det dumpning utav sjukdomsläran. Överväger ett varmt skumbad i stället... eller träna? Hmm, det hade varit rejält skönt det. Ska nog gå ner till mig, träna en timme och sedan bädda ner mig i sängen med det akuta skadeförloppet. Japps, sounds like a plan.

Tog en paus nyss för att kolla på Vänner med far min. Skönt att få skratta lite i all stress. Känner att ögonen inte klarar mer irriterande ljus från dataskärmen nu... de svider och är röda. Tror bestämt att det är ett tecken (ungefär som annonsen för postorderfruar som Ellen fick syn på precis efter vi diskuterat oss fram till att kärlek suger och att vi istället ska satsa på att bli lyxluder ^^ (Det hela började med att Malin nämde att kärleken inte går någonvart och att vi två bestämde oss för att ha en plan/lag för hur vi ska få det att funka innan vi slutat skolan... sen dök Ellen in i diskussionen ^^))

Nåja... nu blir det träning. Se hur länge ögonen lyckas hålla sig öppna idag (och när de väl sluter sig så hoppas jag innerligt att nattens andra dröm även infaller då. För den var... intressant)

I'd rather dance with you than talk with you
so why don't we just move into the other room
there's space for us to shake, and hey, I like this tune

Even if I could hear what you said
I doubt my reply would be interesting for you to hear
because I haven't read a single book all year
and the only film I saw, I didn't like it at all

I'd rather dance than talk with you

The music's too loud and the noise from the crowd
increases the chance of misinterpretation
So let your hips do the talking
I'll make you laugh by acting like the guy who sings
and you'll make me smile by really getting into the swing

I'd rather dance than talk with you

I'd rather dance with you

...

Sådär... vågade plocka upp telefonen och ringa lite samtal. Antagligen fixat praktikplatsen? I alla fall om han tycker att jag verkar vettig. Annars får jag leta vidare. Men men, ska ringa på måndag igen och komma förbi kliniken.

Puh, nervositet...

Och jag är kärnfrisk? Var och fick mina provsvar innan. De var prickfria. Tydligen kan det aldrig vara något fel på mig. Nåja...

Nu ska jag ut och rida två hästar allt. Mhm, de ska trots allt igång nu så att tävlingsäsongen kan starta kort efter skolan slutat.

Sen blir det tentaplugg. På riktigt... för den kommer att gå åt helvete. Så egentligen finns inte motivationen där, men jag ska försöka. Kommer att bli så förbannad på mig själv när jag inte får det där MVG:t som ändåså är omöjligt att uppnå denna gång.

Bullskit...

Silent night...

Jag ska vara ärlig... jag trivs inte. Inte för stunden, inte med mig själv och inte med mina prestationer. Känns snarare som om jag ibland hamnar i små bubblor av inbillad lycka. Och vi vet alla vad som förr eller senare sker med bubblor?

Kunde inte somna igår, tankarna malde och lät mig inte vara. Plågade mitt sinne med ångestkänslor och självhat. Tack? När man sedan slutligen lyckats tvinga sig själv till sömn beslöt sig mina plågoandar att fortskrida med sitt jobb och vrida mina drömmar.

Behöver jag påpeka att jag är trött?

Måste ta tag i det här nu, annars vet jag inte vad jag kommer att hitta på. Min skalle mår inte bra av det, jag själv får panik. Finner inget positivt i det, så varför bryter jag inte mönstret för?

Nu är det slut... no more. Stress och press ger mig ingen anledning att tappa greppet om situationen. Självdisciplin? Ska få den att existera igen, komma på rätt köl. Få tankarna att försvinna. Vill inte vakna mitt i natten med tårar som rinner ner för mina kinder. Vill inte ha det så...

Frågan är bara hur man omvandlar någonting från tomma ord till verklighet...