Nightmares and Dreamscapes

Det råder en förvirrande tystnad här hemma. Undvikade tystnad. Känner att jag står i mitten och inget kan göra. Vad kan jag egentligen göra? Hålla käft och dra mitt strå till stacken?

Känner mig mest trött, sömnlös. Natten tillbringades inte på bästa sätt. Vaknade gång på gång efter trettio minuters till en timmes sömn. Vaknade skakandes, med ett skrik i halsgropen, ynklig gråt på mina kinder. Kurade ihop mig i fosterställning, rädd för att somna om. Drog hunden nära mig för att hennes värme skulle hålla mig säker, min livboj i den verkliga världen. Sömnen vann hela tiden över mig, mardrömmarna började om, nya och mer skrämmande varje gång. Vaknade med ett ryck, hysteriska andetag och med ett hjärta som hotade att spränga bröstkorgen på mig.

Kände mig så ensam... allt jag ville var att få ett par armar om mig och en röst som sa att det inte är någon fara, det är bara en mardröm. Att få somna tryggt i någons armar och känna mig skyddad från sömnens förvridna hånskratt.

Men de armarna finns inte...

Så istället drar jag upp mina knän under hakan och lägger armarna om mina ben och försöker vagga mig själv till fridfull sömn och lugna mina tankar.

Denna natt har fridfull sömn inte existerat... Tror att det var en av de stunder som ensamhetskänslorna varit som starkast i mitt liv. Vill våga låta någon hålla om mig när jag är liten och sårbar... vill våga visa att jag är bräcklig och skör.

Känner mig tom...