Jag ska vara ärlig... jag trivs inte. Inte för stunden, inte med mig själv och inte med mina prestationer. Känns snarare som om jag ibland hamnar i små bubblor av inbillad lycka. Och vi vet alla vad som förr eller senare sker med bubblor?
Kunde inte somna igår, tankarna malde och lät mig inte vara. Plågade mitt sinne med ångestkänslor och självhat. Tack? När man sedan slutligen lyckats tvinga sig själv till sömn beslöt sig mina plågoandar att fortskrida med sitt jobb och vrida mina drömmar.
Behöver jag påpeka att jag är trött?
Måste ta tag i det här nu, annars vet jag inte vad jag kommer att hitta på. Min skalle mår inte bra av det, jag själv får panik. Finner inget positivt i det, så varför bryter jag inte mönstret för?
Nu är det slut... no more. Stress och press ger mig ingen anledning att tappa greppet om situationen. Självdisciplin? Ska få den att existera igen, komma på rätt köl. Få tankarna att försvinna. Vill inte vakna mitt i natten med tårar som rinner ner för mina kinder. Vill inte ha det så...
Frågan är bara hur man omvandlar någonting från tomma ord till verklighet...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment