Koncentration...

Jag har i vilket fall varit någorlunda seriös med pluggandet idag. Antecknat nästan hela dagen, kompletterat mina anteckningar i kompendiet med hjälp av nätet, läst Olgas anteckningar... sen så nämdes ordet paj. Så jag bakade en underbart god sådan... mumma. Nåja, mums var de få tuggor som jag fick i mig åtminstonde... Sen så rammlar man givetvis in på dessa ondskefulla sidor med test. Jag fastnar?

Denna tentan kommer att gå käpprätt åt helvete. Så är det bara, hoppas att jag åtminstonde får G på den. Men nej! Jag skulle inte palla att få skitbetyg på grund av koncentrationssvårigheterna som råder för stunden. Det går inte ihop med att ha skyhöga krav på sig själv...

Som min kära psykolog konstaterade: "Det är inte hälsosamt"

Hon konstaterade en hel del saker... några som till och med förvånade mig själv. Eller förvånande var nog fel ordval, hon konstaterade saker som jag hade förträngt för mig själv. Gömt i det dolda. Inte underligt att man blir nervös ibland, hur man lyckas ljuga så grovt för sitt inre. Någon talang ska man ha?

Hennes ord sitter verkligen fast i mitt sinne. Trodde inte att hon skulle säga sådant som hon sade, jag blev förvånad. Tappade nästan masken... åtminstonde hakan.

Intressant...

Och ytterligare nya orosmoln har dykt upp... måste ta tag i det. Måste hjälpa till... måste våga lita på att jag kan saker och ting... samt att människor värdesätter det. Jag är ingen idiot? Jag kan faktiskt bidra?

Vet bara inte hur... vad jag ska säga. Vet bara att jag måste ordna... ordna upp tillvaron för mig själv. Helst så snart som möjligt...

Är medveten om att en stor del av mina tankar upptas av samma ämnen om och om igen. Kan inte låta bli, hur jag än vänder och vrider på det hela så finner jag ingen klarhet i hur man hanterar situationer... åtminstonde när de är av sådant slag.

Skrämmer mig... gömmer mig. Är bara liten, syns inte. Drar täcket över huvudet och låtsas att jag bara är fem år gammal och snart kommer att vakna upp ur drömmen...

Det blir nog den längsta väntan hittills...

Våga bara...

Den som skulle få för sig saker och ting bör förvarnas. Jag reagerar inte helt positivt till smeknamn jag inte gillar...

You're 72% Nicknames Are

 

Mooksiecuddlepoof is your cute nickname, The Amazing Mailbox-Snowflake is your Superhero nickname, Gogo No-Hair is your Villain nickname, Big eye House Crasher is your monster nickname and Gilbonzo-Fig-Cheesecake is your all-out-weird nickname.

What Nickname Suits Your Personality
Make a Quiz

I quit!

No more... vet om att jag måste men ändå? Fy tusan vad det tar emot att gå upp på mornarna. Det vill sig inte... allt jag vill är att sova... sova... sova. Eller åtminstonde få vakna av mig själv och finna att klockan faktiskt är efter 7.

Nåja, tröja på? Check... byxor+strumpor? Check... Hjärnan? Che... nope, sorry. That part's missing...

Skulle åkt för ett tag sen... dvs att jag kommer försent till sjukdomsläran... som vanligt. *suckar*

Nåja, to the thildamobil?

Tankeställare...

Mina lungor gör ont... mitt hjärta gör ont... hela bröstkorgen känns?

Något är nog inte helt okey... men jag ger det en vecka till?

Gillar verkligen inte att behöva bekymmra mig för fysiska problem med. Finns tillräckligt på andra plan.

Men man kan ju inte undgå att undra... grubbla.

Eller allt annat som är ovettigt att göra då det antagligen inte ens är något?

Väntan...

Idag känns lagom trevligt för allt vad motivation heter. Ska iväg till träningen nu, hästen har inte gått sen förra lördagen. Känns ju ytterst lovande och välplanerat om jag får säga mitt. Som resten av denna dagen.

Praktik i SCS idag... kändes väl sådär på första patienten. Andra gick bra, henne känner jag sen första praktikdagen. Härlig tant det...

Nåja, imorgon blir det plugg som gäller efter praktiken är slut. Sjukdomsläran måste in. om jag så med våld ska banka in den med ett järnrör...

Tystnad...

Mm, min röst är hes och raspig. Bra när man ska på praktik nu. Har blivit för gammal för att ränna runt på helgerna?

Men det var en bra helg? Tvetydig sådan åtminstonde. Glad och ledsen på en och samma gång. Underligt.

Förstår inte heller hur jag kom undan med att vara 12 timmar försenad hem när jag hade zillioner saker som jag lovat att hjälpa till med. Duktigt när jag kommer hem samtidigt som första delen av släkten anländer. Hm, och det enda jag kände var hur mycket jag ville ha en dusch, en hårborste och lite smink.

Men jag överlevde det med, råkade däcka sen i min stuga när jag skulle fördriva lite tid... vaknade halv tio? Duktigt...

Tvetydighet råder fortfarande... min hals gör ont, min nacke likaså... för att inte tala om mitt bakhuvud... eller axlarna för den delen med. Att det ska vara så svårt att låta bli...

Nu ska jag iväg... skolan kallar.

Vinterkyla...

och Vintersol. Det är en kombination utöver det vanliga. Ånga från min mun, rosor på mina kinder. Känsla av ensamt lugn.

Kamera om halsen, små mular på linsen. Linsmular? Nyfiken om något, och sådan mor sådan dotter heter det? Hoppas att hon växer sig stor och stark. Prognosen ser god ut.

Hästarna halkar omkring på isen, ska brodda alla idag. Kommer att bli tungt. Känner värken i ryggen redan.

Men det kommer att vara en skön sådan, efterlängtad trötthet? Allihop ska gå idag, träning på måndag. Skönt. Tävlingssäsongen börjar snart igen. Måste fixa jobb innan dess.

Pysslar runt i stallen, det gör mig lugn. Fyller mig med harmoni, man har sina rutiner och tiden står stilla.

Kamera om halsen blir det nog ikväll ochså. Fördel med att vara nykter? Gillar kort, så länge som jag slipper att befinna mig på bild.

Nu ska jag ut i vintervåren igen... ut och fösöka hålla mig kvar på hästryggarna.

Everybody's gotta learn sometime - Beck

Materiell kärlek...

Jag har sagt det förrut... och jag säger det igen:

Tänker hålla mig till den materiella kärleken i fortsättningen.

Shoeshopping idag... och givetvis drogs jag till mina älskade stövlar som jag spanat in för länge länge sedan. Men det svider lite med 1400, det säger jag allt. Men idag hade jag bestämt mig, skulle ha de där jefla stövlarna till varje pris. Skit samma! Och vad får man då slaget i ansiktet? Jo, att man råkade få dem för 680 kr? Ha! Julafton!

Imorgon blir det shopping för hjärtans lust. Måste köpa kläder och diverse. Fick äntligen mitt kort från spanien (som jag saknat sen i september) tillbaka i tisdags. och imorse på pendeln in skuttade det en fyrsiffrig kod upp i skallen på mig. Och det visade sig vara min bortglömda bankomatkod. Härligt! (hade liksom ett försök på mig, hade varit just snyggt att spärra kortet det första man gjorde när man äntligen fått ett nytt?)

Nu kan man andas lite på den fronten igen...

Fortfarande mindre på andra. Tex sjukdomsläran...

Samt mina lungor...

Samt detaljen att det fortfarande gör ont i hjärttrakterna?



Och en sak som jag bara måste säga är:

Vi har en lärare med allt för mycket appeal för mitt eget bästa (>_<)

Sårbar...

Börjar att få lite oroskänslor inför helgen. Vet inte huruvida mitt huvud har reparerat sig ännu. Känns väldigt ömtåligt. Vill inte råka ut för en downer... och det finns många faktorer som kan utlösa det. Ska man riskera? Fast jag vet om hur duktig jag är på att förtränga och dölja... de kunskaperna kommer nog aldrig att försvinna. Borde jag?

When you try your best but you don't succeed

Och andra saker gnager i mitt bakhuvud. Sting av svartsjuka? Jag vet inte... tror att det är mer irritation över det hela... kanske? I vilket fall som så är det något som stör mig. Även om jag inte vill att det ska beröra mig, men hur lätt är det att låta bli? Just det.

When you get what you want but not what you need

Ord bara velar runt, tankar likså. Ett virrvarr av ologik, ofullständiga tankegångar som jag inte anar en avslutning på. Sårbart... väldigt. Vill inte, men för stunden går det inte ens att låta bli. Var för mycket av ett ras för att det skulle läka på ett par dagar. Det vet jag om, det tar emot när jag försöker få in klister i sprickorna, stärka fasaden, få ordning på ansiktsuttrycken igen och hitta tillbaka till fokuseringen.

When you feel so tired but you can't sleep

Nu känns allting bara tungt... skolan känns mer eller mindre en plåga på det sättet att jag känner hur all information bara studsar av mig. Det är stopp, går inte in mer? Panikkänslor, orkar inte öppna kompendiet i sjukdomslära av rädsla för att jag bara kommer stirra mig blind på orden som skriker åt mig utan betydelse.

Stuck in reverse

Tungt i sinnet, tunna sårskorpor som bara spricker och ger mig fler öppna sår. Sårbarhet, nakenhet, bräcklighet. Är inte van vid att inte ens ha en stabil fasad att gömma mig själv bakom. Orkar inte bygga upp en ordentlig, resultatet blir bara en halvdan sådan. Det är för mycket som tynger, ger mig huvudvärk och hindrar mina mungipor från att åka upp som de brukar. Och gör de så, då når inte leendena mina ögon. De förblir underligt glädjelösa i ett glädjefyllt ansikte?

And the tears come streaming down your face

3 veckor kvar... 3 veckor... bara 3 veckor. Måste samla mig. Det är ingen lång tid, till och med jag borde klara att fokusera. Måste klara av det. Tentan i sjukdomslära närmar sig för snabbt, kan inte ta till mig det som sägs under lektionstid. Sitter bara och fånglor eller tappar den lilla koncentrationen man lyckats samla.

When you loose something you can't replace

Om ett par timmar har jag en behandling att göra. Skönt det att få omsätta de praktiska kunskaperna i verklighet. Känns inte lika pressande, inte lika fullt med stress. Men måste ta tag i att fixa min praktikplats osv nu, för snart har vi slutat och då måste jag ha ordnat tillvaron för mig själv.

When you love someone but it goes to waste

Kan jag få en temporär läkning nu tack? En sådan som kan försvinna och låta helvetet braka loss när jag slutat skolan istället? Det hade uppskattats... oerhört mycket.

Could it be worse?

Ge mig sömn?

Är trött som en annan. Orkade verkligen inte gå upp imorse, så jag släpade mig upp halv 7. Det är lyckat när väckarklockan ringer första gången 05.10. Yes.

Men nu sitter jag här då, dyblött hår och bara känner hur de förvandlas till istappar sekunden som jag sticker huvudet mitt utanför dörren. Det är kallt... och jag börjar bli ruskigt försenad... särskillt med tanke på att man inte kan köra som en annan blådåre när vägarna är som de är. Så jag kommer att komma försent till sjukdomsläran... idag igen >_<

Disciplin! Neh, ska i vilket fall som läsa igenom den medicinska historien som jag skulle ha sammanfattat till grupparbetet idag. Inte mitt fel att strömmen försvann igår... right?

Illa är vad jag är, men jag orkar verkligen inte. Man är lite utschasad (stavning?) vid det här laget...

T minus 3 veckor på fredag. Hjälp... måste fixa praktik och jobb. Nu!

Men men, först ska jag hitta tröja och bli ännu mer försenad...

Gårdagens...

Överbehandlad...

Man blir lätt det... och det får en att må allt annat än bra.

Huvudet bultar, lekt för mycket med sådana muskler idag. För att inte tala om mina Serratus, auch. Hade en triggerpunkt större än alaska där i, trodde att Veronica tryckte på ett revben, för det kändes så, men icke. Och hur skönt är det på en skala att få fingrar inkörda i armhålan för att känna på Subscapularis som ligger på undersidan av skulderbladet? Och dessutom gör det ont som... när man tryckte där inne. Mys.

Så huvudvärk... frossa. man känner sig så pigg. Och nu så ska man egentligen sammanställa sin del av grupparbetet tills imorgon. Om jag säger vill inte, tror du mig då?

Däckade (tror jag?) på slutet av yogan idag. Eller jag var så frånkopplad från mig själv att jag inget märkte. Det är så skönt, men lite skrämmande ibland. Man tappar lite kontrollen... fast inte?

Men hur skönt är det inte med ytterligare en dag med snö? Underbart! Allt lyser upp igen, det depprimerande grå försvinner. Det blir kallt och man kan springa runt och mysa i tjocka vinterjackor. Det hör vintern till, därav namnet.

Borde verkligen begrava mig i Artros och allt som hör där till, men det tar emot. Vill hellre tänka på andra saker... eller på ingenting alls. Tömma hjärnan på onda tankar och återfå den där friden som ibland råder där inne. Andningspauser. Just nu känns det som om det återigen är lite på bättringsväg. Men såren efter helgen svider än. De kommer nog att ta längre tid att läka...

Men esch, man märker om tiden läker alla sår eller om den strör salt i dem.

Och i vilket fall som så spelar det ingen större roll. Förändringar sker... det är en del i utvecklingen. Och ska man försöka stoppa den? Det tror jag då knappast, bara att bita ihop och kanske gnissla tänder i ny och nä.

Jag är så glad i vissa människor. Verkligen glad. Man kan hoppas på att man slipper förlora dem ur sikte.

Nu ska jag försöka plugga (yeah right) orkar verkligen inte. Men jag borde... kanske läsa igenom det och skriva för hand och skylla på att datorn inte funkade? Hm, jobbigt att man skriver milslångt här men klagar så fort man har en bit att skriva om sådant som berör skolan. Nåja, motivering var det va? Neh... inte idag..

Bortförklaringar...

Spårlöst...

Lika fort som den kom är den nu borta... några få vita klumpar vittnar om att den faktiskt var här. Samt några kort på min kamera. Spårlöst... utanför är gräset grönt igen, det är någonting som bara är så fel...

Det är det somliga saker som ochså är. Till exempel jag. Måste lära mig att inte bete mig som ett psykfall mot Alex när jag mår dåligt. Det funkar inte så... det kommer gå åt helvete om det fortsätter på den banan. Verkligen... det vill jag inte. Men vet varför jag gör som jag gör... det är logiskt i min ologiska förvirring? Han är en av dem som jag bryr mig mest om, antagligen den som förstår mig bäst. Vet om att jag någon gång kommer att förlora honom, det gör mig rädd? Lösningen är att stöta bort honom innan det händer? Bra vännen, det är ju logiskt. Grattis?

Ibland är jag nog en större idiot än vad jag någonsin anklagat mig själv att vara. Det faller inte inom några som helst vettiga ramar. Bara idioti. Borde lära mig att prata istället för att vara skita i det hela och vända mig innåt. Men det är svårt... ett svårt mönster att bryta? Svårt, men inte omöjligt.

Den här helgen har varit en minnesvärd sådan, och inte åt det positiva hållet. Ibland undrar jag verkligen vad tusan jag sysslar med, hur mina tankar egentligen går. Idag har jag inte ens velat tänka på det.

Begravt mig i stallet och med enkelt prat som inte berört de mer svåra ämnena, kände att jag inte skulle palla det idag. Igår var bara för mycket... för mycket tankar, tårar, illamående och skuldkänslor. Men mest känslor av att egentligen inte ha något egentligt värde... att bara vara någonting som tas för givet, som man vet om alltid finns där... spelar ingen roll var/när/hur... alltid tillgänglig.

Borde inte tänka så, det vet jag om. Men ibland är det svårt att låta bli. Igår brast det bara. Droppen som fick bägaren att rinna över? Vet inte hur länge jag satt ensam i soffan, i ett mörkt kallt rum med vinden vinade utanför och bara skakade av gråt.

För mycket tankar...

För mycket bös...

För mycket idiotiska handlingar och saker som sägs...

För mycket...

Tack Anna... vet om att jag kanske är en lite udda prick som kanske inte är helt lätt att förstå sig på ibland? Men tack för att du förstår utan att saker sägs och att du bara är när man bara behöver vara.

Traditionsenligt...

Nej men, vad har vi här? En svängning? Vad ovanligt...

Mitt humör följer vädret... just nu är det bara åt helvete. Och nej, det är ingen underdrift. Det regnar lika mycket i min värld som det regnar utanför fönstret. Det stormar lika mycket under mitt skin som det gör utanför husets skyddande väggar. Mina ögon är lika mörka, gråa och trista som himmlen.

Jag är ett vandrande katastofområde... det har jag sagt förrut... och det tänker jag hålla fast vid. Man kan ju undra hur mycket spillror man lämnar efter sig. Eller om man ens lämnar några... börja mer tro på det andra alternativet.

Rotlös, detta är nog ett av de tillfällena som den känslan är som starkast. Rotlös, rotlös, rotlös. Klippa alla band, skära av mig från omgivningen och sticka?

Hårda ord, bah. Jag väljer själv vad jag vill "gömma" mig bakom. Saker och ting är som det är... jag är som jag är. Är fullt medveten om det hela... men om något så "gömmer" jag mig inte. Förr i tiden så hade ju för fan ingen ens anat att det var något fel på mig? Nu istället syns det, men de får inte reda på orsaken. Välkommen till världen med de hundratals ansikten... torka av fötterna på mattan är du snäll?

Tro inte att det är så jag vill ha det, vill faktiskt inte det. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska hantera det?

Förstår inte varför jag ska vara så stängd...

Förlåt mig.

Let it snow...

Äntligen... den enorma saknaden. Blir depprimerad utan snö, måste ha snö. Jag är ett vinterbarn i själen, tanken... i hela min existens.

Det är vitt ute, knarrande ljud under fötterna när jag går. Mjuka, blöta, kalla snöflingor mot min kind. Underbara snö...

Hästarna äro helt tokiga, busar runt och piper som en annan tok. Tur att det i alla fall är någon på detta stället som delar min kärlek för riktig vinter.

Allting blir så vackert... inbäddat i ett mjukt täcke av dun. Hårda linjer mjukas upp och försvinner. Det trista grå täcks över med lysande vitt.

Människor säger att de blir depprimerade av vinter... men det tror jag knappast. De blir depprimerade av all snölös vinter. För när det är som nu, så är det omöjligt att bli depprimerad. Allt är ljust...


Min rygg känns underligt trött och lös idag. Fick ett astmaanfall på slutet av lektionen efter det att vi behandlat några andningsmuskler. Så Nicklas(läraren vår) tog hand om mig och gav mig en behandling. Knäckte till ett par kotor i bröstryggen som gjorde ont. Blev mycket bättre, spänningarna släppte mer och andningen blev enklare och gjorde inte lika ont.

Sånt här gör ju mig knappast mindre sugen att plugga till Osteopat. Vill verkligen det... det är så effektivt, intressant. Men så grymt mycket plugg. Hmm, vill vs klarar av?

Svängningar...

Avskyr verkligen när det svänger så fort... man hinner knappt med själv. Hinner precis ställa om sig till en sinnesstämning när det är dags för en ny upp-och-nedpåvändning... Jag orkar inte det...

Jag borde veta bättre än att börja titta på bilder från förr. Särskilt när jag rammlar över ett speciellt kapitel i mitt liv. 28-30 maj 2005. Hon lämnade ett sådant sår efter sig... ett stort tomrum som inte gått att fylla. Hon fastnade på mig... fäste sig vid mitt hjärta. Så liten, så bräcklig... så full med liv. Så full med kämparvilja mot någonting som bara vred livet ur henne. Hörde hur mitt hjärta började spricka när jag bevittnade hennes kamp mot den oförståeliga smärtan... hörde hur mitt hjärta gick i kras när hon fick sprutan som fick henne att somna in.

Ont... det smärtar. Inte många som lyckats med att komma mig så nära inpå... Obotelig smärta... hoppas att du har det bra vart du än befinner dig...

Älskar dig för evigt...

Bubblor?

Ihh, det bubblar i magen. Av bus och fjärilar...

Somliga fröknar som går under namnet Anna får mig att studsa av lycka. Vad snulle jag göra utan dig? ^^

Du är sämst, för evigt och för alltid! Och därmed var den punkten satt med en bestämd stämpel... *stämpla* Nu kommer du minsann inte undan :)

Idag har det varit sjukdomslära hela dagen, det är jätteintressant! Men dessvärre sa mitt huvud idag att det inte riktigt pallade med att sitta i skolbänken hela dagen utan att få göra någonting praktiskt och sa att ögonen visst ville sova. Så vi hade en kamp om vem som skulle segra... vilket har lett till att jag inte riktigt har järnkoll på allt det som vi gick igenom under eftermiddagen... hoppsan. Men jag somnade i alla fall inte...

Har fått ett grupparbete att göra. Min grupp skulle skriva om RA (Reumatoid artrit (ledgångsreumatism)) och om Artros. Det kommer att bli intressant. Ska leta fakta och sammanställa det över helgen och sen är det redovisning på fredag. Hjälp.

Men jag ser framemot helgen... den fyller mig med glädje. Delvis för att man ska få fina människor på besök... men jag tror till större delen att jag ska vara själv hemma med allt. Det är sådan lugn och ro när det bara är mig och djuren. Det blir inga bråk... och det ska bli så förbannat skönt... Sen så är det ju världens största plustecken att man får dela helgen med finisar. Mys.

Och om någon vill ha massage/behandling/what ever så vet ni vem ni ska fråga...

Tankegångar...

Thilda kommer att bli bra... troligtvis är bara imunförsvaret kraftigt nedsatt pga hennes tumörer. Inte bra det... men bättre än vad jag befarade.


Har sett en film idag. Sommersault. Den berörde mig? Jag vet inte varför... men jag kände igen mig själv i huvudpersonen... mycket.

Lite nedstämd nu... mycket tankar som virvlar runt i hjärnan. En myriad av gångar som snor sig, förvillar sig bortåt och stöter på återvändsgränder...

Tankegångar... vill få ordning på dem. Men samtidigt inte? Om jag tar bort den delen av mig själv... förändras inte mitt jag då?

Det stormar ute... jag ryser.

Ryser av välbehag... men ochså av ett underliggande obehag.

Det smyger sig fram och letar upp sprickor i fasaden... vill få andas frisk luft.

Allas rättighet? Nej.

Förvisas återigen in i det dolda...



"Cause soulmates never die"

Morgonstund...

Har inte guld i mund... inte denna morgonen. Snarare galla...

Har varit med hunden hela natten. Hon är sämre än någonsin... får väl börja vänja mig vid en tanke, en som jag inte vill tänka på. Vill inte förlora henne... hon är min ständiga kompanjon, vart med mig igenom så mycket... och jag med henne.

Försöker hoppas på att det bara är någonting hon ätit, men det har pågått under såpass lång tid nu att den inbillningen börjar att svaja. Hon är så liten och tunn nu, och den här hunden som aldrig har varit svår att hålla i hull. Tunn, tunn... tunn.

Jag mår illa... och ska börja bege mig till skolan. Sjukdomslära hela dagen... passande?

Sen är det direkt åka hem, hämta häst och sticka till träningen. För att sedan hem igen och kasta hunden i bilen och åka till veterinären... Skulle egentligen iväg på roliga saker idag... men det går inte? Varför ska allting alltid hända på samma dag?

Jag mår illa... frukosten ska stanna i min mage... den ska stanna där.

Springer ut till bilen nu för att hindra illamåendet att få kontrollen. Tar några djupa andetag och sätter en järnhand runt mage... denna dagen ska gå bra?

Illamående... bilen... nu

Stormar i all ära...

Det är mörk, strömlöst och vindigt. Man kan inte missa den mysiga känslan som råder över det hela. Nåja, i alla fall inte i min sinnevärld. När jag befinner mig borta ifrån de andra...

Vissa saker börjar att komma till min insikt nu... saker som har hög prioritering. Sådant som jag måste fixa... och enbart jag kan fixa. Få mitt huvud åt rätt håll och äntligen hamna på rätt köl. Det skjuts bara upp hela tiden... undanflykter. Jag får sluta med det nu.

Slut.

Ikväll börjas det med en omställning i skallen... orda upp tillvaron. Fastna i de där gamla vanliga rutinerna som förr i tiden bara fanns där... jag behövde aldrig tänka på det, knappt bekymmra mig. Det har ändrats nu.

Och någon positiv förändring är det inte.

Men viljestyrka har jag, om jag bara får den med mig. Annars ställer den mestadels till med ett helvete... liknande som den har börjat ställa till med nu.

Skärpning!

No more...

I beg your pardon?

Ursäkta mig, men jag måste bara skratta/hånle/fnissa lite granna *lolz*

Hihi, alltså ibland är saker och ting bara så klockrena utan planering bakom det hela. Eller oftast utan planering kanske man ska säga. Oplanering är grejer det ^^

Men, Orkanen Per... hahaha... tja... träffar man rätt så träffar man rätt. Här hemma har vi (dvs Lotte och jag) rätt så väldigt kul åt det hela... hehe

Nattliga samtal

Det är bra när man bestämt sig för att ta en lugn och fin hemmakväll, man har läst bok, myst med katten, blivit biten i armen av denne och sedan lägger sig för att sova...

Allt är frid och fröjd trots den fina orkanvarningen som råder. Forsen mullrar i bakrunden och trädets grenar skrapar rogivande mot taket... sömn infaller

Telefonen ringer? Gör den det? Ja-a! Tidsuppfattningen är = 0 men på något sett låter jag vaken i alla fall. Det är minsann herr Ecci som ringer och försöker locka ut mig på stan... men jag står på mig. Låg ju så mysigt där i sängen och sov i värmen... mmm. Han trodde att jag var i krokarna... men tji fick han... Pratar vettiga saker ett slag *host* och sedan får man lägga på. Kollar på klockan: 00.56... erhm... ja

Nu har buset återigen slagit klorna i mitt sinne och jag ligger och vrider på mig i ett försök till att återigen finna sömnen och slå bort tankarna på allt som heter annat. Speciellt allt som kommer i närheten av namnen "Den onde och den gode"...

Tror att jag lyckades somna om?

Telefonen ringer igen... denna gången är det en herr Emil som ringer. Ja-ha, lika seriöst prat denna gången med en inte fullt så nykter pojke? Som försökte övertyga mig om att komma och se på film med honom... hmmmmmmmmm lockande? Mhm... katten min ger mig dock en tydlig gest när hon beslutsamt burrar ihop sig på min mage. Pojk får minsann sova själv inatt...

Kollar på klockan: 01.55... ermh ja

Som om det skulle gå ännu bättre att sova nu? Gah! Vet inte hur länge jag låg och vred mig. Men sista gången jag kollade på klockan var hon efter tre. Strålande... buset bubblar. Det är ondska!

Men tydligen lyckas jag somna... för att bli väckt av den där jävla telefonen igen! Fast denna gången var det morgon (dvs någon gång efter klockan 6 >_< ) och mor min sa att jag borde komma upp och lägga mig i huset, att hon hade bäddat iordning en soffa åt mig, eftersom att orkanen snart skulle drabba. Mm. släpa sig upp? Göra i ordning så att katten har allt hon behöver eftersom att hon inte får gå ut idag... och traska upp i kolmörkret till huset för att där lägga sig och däcka på soffan. I 15 minuter! Sen kommer far min och nyper mig i stortån... morr

Far min sitter för stunden och spelar God of War eftersom att han bara var på en checkpoint och var orolig för att han inte skulle hinna klart till en savepoint innan elen går ^^ Hur har jag hamnat här?

Men sitter här i mörkret med laptopen, med vinden vinande om husknutarna och lyssnar på en passande låt, Feindflug - Sturmwalze(r)

Nu ska jag in i duschen så att man i alla fall kan hålla sig någorlunda osunkig...

och sen kommer väntan...

Ombytligt

Det svänger och varierar sig något oerhört. Bara att man får skriva av sig och få tankarna på annat gör så otroligt mycket för orosmolnen i skallen. Sen så gör ju dumma idéer sitt ochså, de är positiva saker de där idéerna. Min senaste är ju en smart en. *suck* ibland undrar jag vem som bor i mitt sinne och kommer upp med sådana tankar.

Idag skulle jag egentligen gått ut med gamla vänner. Men tror att jag får banga, är fortfarande inte frisk... det kanske inte är det bästa att vara ute och vela då? Särskilt inte när det råder orkanvarning heller för den delen ^^

Men jag vet en person som lätt, precis som så många gånger förr, har en förmåga att övertyga (erhm, dvs att nämna tanken) mig till att hitta på bus under helgerna.

Fast idag borde man verkligen sätta sin hälsa i första rummet? Missade allt för mycket av skolan förra veckan. 2 dagar... det enda som jag missat på hela utbildningen hittils. Man missar så mycket så mycket, men har fortfarande turen att jag inte är lika mycket sjuk som jag var "förr i tiden".

Ikväll blir det nog Trevanian som får följa med i badkaret... det är så mysigt att släcka ner lamporna, tända ljus och mysa i skumbad med en riktigt bra bok...

Några fler bekymmer tänker jag inte tillåta infiltrera mig hjärna nu idag. Det börjar äntligen lugna ned sig där inne.

Tankar om relationer man har till vissa personer surrar ständigt runt där inne. Evigt rörelsemoment. Inser hur högt värde somliga har ändå... hur mycket andras värde minskat i och med den grad av förändring som jag själv genomgått? Känner det påtagliga irritationsmomentet som uppstår var gång som vi träffas. Jag vet inte om hon känner av det... men för mig är det tydligt. Samtidigt som jag oroar mig för henne... det är bara det att vi är för olika som personer. Jag har insett det nu... står på mina egna ben och mitt behov av hennes umgänge har minskat.

Det kanske låter elakt... eller kallt om du så vill... men det är så jag känner. Små bagatellartiga händelser eller reaktioner får det att bubbla till inombords. Irritation. Samtidigt som jag är medveten om att hon inte har det så lätt, och att det måste finnas en bakomliggande orsak till varför hon beter som hon gör. Och det ökade intaget av rusdrycker oroar mig? Det gör det faktiskt på riktigt. Vet bara inte hur jag ska säga det till henne... om jag ska säga någonting alls?

Men nu ska jag sluta grubbla... och inse en sak:
Att idag är inte en dag för att åka in till stan på... verkligen inte. Känns faktiskt skönt att hålla ett visst avstånd till Alex ochså... i alla fall för stunden. Jag vet inte varför... med det känns som om jag klätt in mig själv i någon slags hinna när jag har träffat honom de senaste dagarna. Osanningar... nåja, det går väl över?

I vilket fall som helst ska jag ner och hämta min bok och tappa upp ett varmt bad om en stund....

Under tiden så ska jag fortsätta att njuta av tonerna till musiken från "Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain"

Endless sadness?

Varför ska det jämt vara bråk för?

Bråk och motsättningar... det här med normala relationer existerar inte. De är bara en myt, någonting att drömma om. Förstår bägge sidor... det gör jag. Vet bara inte hur jag ska agera. Känner mig fastlåst.

Förstår bägge sidors resonemang, förstår vad de vill ha. Men jag ser även felen... det som gör att de aldrig finner en gemensam väg att gå. Vill inte såra någon sida... vet inte vad jag ska göra, säga eller hur jag ska agera. Hånleenden smärtar, de smärtar djupt.

Tårar som rinner nerför personers kinder, vill så gärna torka bort dem. Men jag kan inte förmå mig själv att lägga en tröstande arm om dennes axlar. Vill så gärna men känner mig så tafatt...

En sådan instabilitet man lever i... otrygghet. Jag kan förstå henne. Jag kan förstå honom. Jag ska göra mitt bästa för att förändra mig själv.

Vet om att det där mest låter som tomma ord... att jag sagt det så oändligt många gånger förrut, men denna gången menar jag det. Jag får försöka mitt bästa med att erbjuda den lilla stabiliteten som jag kan. Det är i alla fall bättre än ingenting.

Ville somna på en tårdränkt kudde igår... ville men kunde inte. Fördjupade och gömde mig i litteraturens värld istället. Där känner jag mig trygg, har alltid gjort det. Min ständiga tillflyktszon?

Känner mig så känslokall, även om jag har så mycket inom mig att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Det är så mycket som vill ut... så mycket som bara hamnar på papper och aldrig förflyttar sig längre än så. Det var därför jag började skriva här tror jag. Utan att säga till någon att den existerar... för att kunna skriva sanningsenligt utan att bry mig om cencuren som annars hade behövts. Skriva om de saker som bekymmrar mig, som för stunden oroligt rör sig under mitt skallben. Om någon jag känner skulle rammla över den, så låt det då hända. Vill bara ha ett ställe att skriva av mig utan att bekymmra mig för vad jag skriver och hur det kan tolkas i andras hjärnor.

Min största oro just nu är vart jag kommer att befinna mig om 30 år. Kommer jag att sitta i en liknande situation? Kommer även jag att ha en dotter som sitter med liknande problem och skriver ner liknande tankar? Man säger att man inte vill upprepa mönstret, men mönster är någonting oerhört starkt...

Vem vet... oroa sig för framtida händelser är någonting som jag inte gör allt för ofta. Men de ligger ständigt i bakhuvudet och ruvar.

En dag hppas jag bara att jag vågar att släppa taget... kastar mig huvudstupa ner i det stormande havet och bara litar på att någon kommer finnas där för att fånga mig i sina armar. Armarna kommer att finnas där... det vågar jag hoppas på.

Och hoppet dör sist...

Bah, men nu sitter man här febrig och eländes med en tjock snarkandes Jack Russel som sover i knäet, och en annan otjock och skällandes Jack Russel som skuttar runt på golvet nedanför...

Hatar att vara sjuk... och ynklig. Stillasittande och ynklighet är inte mina bästa vänner

Nödvändigt tidsfördriv?

Var det någon som innan uttalade sig om att man skulle börja bli seriös? Hmpf... det går ju jättebra! För jag sitter verkligen inte alls här och gör allt annat än att plugga som jag sa att jag skulle. Ibland irriterar man sig verkligen enormt på sin egen oförmåga att focusera på det som faktiskt är viktigt. Som att plugga in de SCS-lektionerna som man missat. Eller plugga in skadeläran... plugga på gamla kompendier som man behöver friska upp kunskaperna på. Men nej... här sitter man (förvisso med ett kompendie uppslaget brevid sig) bortdrömmandes i musikens värld och med en dimmig slöja över ögonen pga huvudvärken.

Bah, trams.

Första skolveckan är nu avklarad och inte har då motivationen kommit tillbaka. Har mer en känsla av "Esch, det löser sig..." Yeah right... med den inställningen kommer man ju så fasligt långt.

Kanske till snabbmatsstället runt hörnet. Inte riktigt min plan... vill komma någon vart. Vill bli duktig på vad jag gör, på det som jag vill syssla med.

Börjar att oroa mig för de (förhoppningvis) kommande osteopati-studierna. De är så seriösa, det är så mycket... kommer jag att klara det?

Vill... men orkar hjärnan?

Nu ska jag snart iväg in till skolan. Skulle egentligen åkt in imorse, men jag mådde för kasst. Ska in och få funderingar uppkörda i ansiktet på mig. Funderingar som inte har med studierna att göra för fem öre.

Men, det löser sig. Jag kommer att trassla ut oredan. Kommer att hitta min väg så småningom. Även på det departementet...

Nu ska jag begrava mig i foten och dess ligament så att de sitter tills vi ska köra tejpningen i eftermiddag. Mm, skadelära är så sjukt intressant. Vill fortsätta att plugga sådant i evinnerlig framtid. Vill inte tänka på att det bara är fem veckor kvar med denna trygghet... utan då blir man utslängd i vuxenvärlden och ska stå på egna ben... huu...

Längtar tillbaka till den magiska mattan... till den tiden då dessa åren var en evighet bort.