Gör om, gör rätt...

Kan ju som sagt inte mer än undra.

Att stänga av tankekontoret har varit en halvt framgångsrik historia. Fungerar för det mesta, men ibland bubblar det över. Har så mycket stenar som vänds och vrids på. Letar efter något... söker.

Tror det är lite efter en stadig punkt i tillvaron... känns fortfarande lösryckt. Bidar min tid inför något. Vet egentligen inte varför jag ser allt som tillfälligt. Ingen vits att binda upp sig, ingen vits att bona om och göra klart i och med att jag ändåså inte kommer stanna kvar länge nog för att använda mig av det? Tillfälligheter... tillfälligt.

Det är så lätt att glömma saker som man fortfarande bearbetar. Törn i sidorna som fortfarande sitter kvar, förgiftade sår som kämpar för att läka. Så länge som jag håller farten upp så är det inget som jag känner av, när jag lägger mig stilla i mitt eget huvud så hör jag det. Ett malande ljud bakifrån skallen. Bearbetar, ständigt. Är så lätt att gå upp i jobben, träning och förtränga allt det andra. Saker och ting känns fullvärdiga då du inte har tid att tänka på dem i någon större utsträckning.

Bristerna i upplägget syns dock from a distance.

Behöver något tydligt avstamp. Gått och klurat på det stor del av dagen. Vad? Behöver markera tydligt för mig själv där dåtiden slutar, möts upp med nutiden för att övergå i framtiden. Behöver en vågskål mitt i.

Är vråltrött och har flummat runt i telefon de senaste 2 timmarna. Skrattat och bara pratat ovett, sjukt skönt är det.

Borde nu seriöst piska in mig i duschen så jag får sova någon gång. Det dröser ned snö från himlen och kan verkligen inte mig då.

Räknar dagarna tills nästa hellediga dag. Vet inte när en sådan kommer att inträffa. En sådan som du inte gör ett dugg på mer än tofflar runt hemma. Sjukt skönt...

Rollin'

Kan vi lugnt säga att det gör. Med träning och jobb! Fullt upp :)

Får äntligen känna att de där utväxterna jag hade på ryggen för ett tag sen börjar att röra på sig och komma tillbaka <3 För att inte tala om rumpan :D Hahaha, dock skulle jag fortfarande behöve en rumpmassage då de känns sjukt mycket fortfarande.

Jobbade första dagen på nya jobbet igår med. Niiiiice det. Helt mörbultad i skallen bara med allt som skulle lära in. Men jag var rätt så nöjd med att dofta samt smaka choklad och även vid ett tillfälle se ut som Freddy Kruegers fru! Tror aldrig jag varit snyggare än då... och svårt att inte kunna prata heller när jag hade en gummimask över hela ansiktet... samt läpparna. Säkert kort för att få tyst på mig åtminstonde.

Så nu börjar jag jobba där ordentligt om 2 helger. Var duktig med att inte boka in denna och nästa. Utan jobbar två första helgerna i mars innan jag sticker till Prag. Känns bäst så.

Men ni får ursäkta mig om jag är lite osocial... allt fokus ligger just nu på träning, alla 3 jobben samt plugget för att vara grymmast på det jag gör. Har i alla fall bokat in 3 sociala tillfällen innan Prag. Tyckte jag var rätt duktigt... och de står faktiskt inskrivna i kalendern.

När jag säger att ni får boka tid så är det icke ett skämt. Står det inte i kalendern så blir det inte av. Och gärna i tid med så att jag kan planera runt det hela med jobb.

Fröken vuxen ^^

Drömde förövrigt att jag var ensamstående med 2... kanske 3? barn inatt. Bara en sån där vardagsdröm med lämna/hämta på dagis och det allmänna pusslet med vardagen, jobb och annat som är (kan jag tänka mig) när man har barn. Intressant dröm på ett vis... men kan verklogen inte tänka mig i den sitsen. Inte just nu i alla fall.

Drömmer om annat ochså. Roligare drömmar. Drömmar om vad jag vill göra, vart jag vill resa... vem jag vill bli?

Men de ignorera vi för stunden och rullar vidare med livet. Har i alla fall 2 resor inplanerade iår. Förhoppningsvis blir de båda av. Helst skulle jag vilja slänga in åtminstonde 2 till... men önsketänkande. I know! Men skam den som ger sig! Har lagt mina reseplaner på hyllan alltför länge nu. Leva mitt liv fullt ut för min egen skull kan vara en tanke?

Nu gymmet så jag blir frisk för dagen. Lite sjukt hur det där funkar egentligen? Men jag väljer att förbise det hela och bara låtsas att jag är 100% :)

Okey...

Undrar seriöst lite hur jag tänkte här?

Är inte lika förbannad längre... är mest undrande och superlättirriterad.

Och bara för jag bara sovit mindre än 3 timmar inatt så är jag sjuk... behöver jag påpeka hur trött jag är på det nu mera? Undrar seriöst när saker och ting ska återgå till det normala. För jag vet inte hur det är med resten av världen... men jag är förbaskat trött på att variera så här mycket i mitt humör och i hur jag mår.

Ombytligt. Skulle vilja ha det lite mer stadigare.

Givetvis på en nivå som är annorlunda än denna. För en sak som jag är sjukt trött på är att jag märker att jag avstår från att hitta på saker pga att jag är rädd för att bli sjuk. Seriöst?! Vilken 23-åring ska behöva tänka så? Jag borde kunna vara 24 hours Party Hard Thilde fortfande...

Men henne har jag, sedan en väldigt lång tid, stoppat under mattan. Får inte vara med och leka längre. Är trött på att smyga runt på tå för att försöka undvika att min kropp ska upptäcka att den rör på sig. Skyller, ursäktar mig med att jag ska jobba och därför inte har tid. Jobb är alltid en godkänd ursäkt till varför man inte vill toka runt.

Och sedan varför ska det göra så ont för?

Kunde jag inte välja något annat... än just knivhugget? Nej nej, för jag är jag och jag gillar smärta?

Vet i alla fall att mitt hjärta fungerar, det har jag på papper. Så alltså borde jag kunna slappna av på den fronten. Men icke.

I min svarta låda ligger hela hyran för nästa månad samt flygbiljetter. Ett rätt så fast bevis på att jag faktiskt ska försöka koppla av lite. Gäller bara att hitta mitt glada jag igen.

Oroar mig bara för att jag kommer känna att detta inte är någonting jag vill. När man väl fått ett brejk från allting. Men det återstår att se då...

Har möjligheternas möjlighet att göra vad jag vill... behöver bara komma på vad det är. Några förslag?

Nej men, ska nu trycka undan hornen in i pannbenet igen och sminka mig söt och glad. Put on a happy face och vara mitt allra trevligaste jag. Lovely

Rampage...

Just nu skulle jag så gärna vilja att bara be dig att dra åt helvete. Eller be? Ursäkte mig... fel ordval. Skulle vilja vråla det rakt i ansiktet på dig...

Har kramp i muskler.... ont i käkarna. Är förbannad... från ingenstans. Bara förbannad.

Sluta försök... sluta tro. Är inte som du tror och tänker aldrig heller bli sån.

Stressad och förbannad. Strålande... borde ha sovit för länge sen för att vara pigg inför imorgon. Men just nu skiter jag i det med. Fuck it... vad är det värsta som kan hända? Får sparken pga att jag är inkompitent? Jomen grattis. Redan kommit på det?

Och är inte så oroad... vet om att jag är grym och då är det inte svårt att hitta nytt jobb. Har ju ändåså 2 andra vid sidan av detta. För seriöst, varför ha ett liv när man kan jobba tills man får för sig att det är vad livet går ut på.

Vart tog flummet och glädjen från i lördags kväll vägen?

Jag behöver flytta... långt bort.

Eller så känns det just nu... känner hur jag bara stirrar på telefonen ibland när den ringer eller för annat väsen. Orkar inte och vill inte heller svara. Bara några få (som inte är jobb) som kommer fram till mig.

Fick en dum tanke innan. Ska inte göra så... för vet att jag skulle ångra mig sen. För seriöst... ibland vet man inte sitt eget bästa när man är inne i bärsärkargång. Eller... någonsin.

Sluta tänka och ställa mig i duschen och låta föraktet, ilskan och frustrationen bara rinna av mig?

Om ett litet tag... tänker vara arg ett litet tag till.

Behöver hitta någon som gör mig glad. Genuint glad.

Lätt att säga, svårare att genomföra...

Jag behöver ventilera! Varning varning varning... babbel, nonsens och idioti coming your way.

Som vanligt är det väl nog bara jag själv som spelar små trick med mig. Jag har en tendens till att göra så.

Gjorde fruktsallad nyss. Björnbär, kiwi och mango som jag värmde lite grann för att få den där solvarma smaken. Smakade så löjligt mycket sommar att jag nästan kände mig helt solkysst.

Okysst... nej nej nej, börja inte nu igen!

Är världens största fåntratt...

Och spontana impulser är tur att jag än så länge kan kontrollera... för det kunde ha slutat väldigt... dåååligt, skumt och underligt. Erhm...

Man kan ju inte mer än undra...

För känslan är inte alltid helt bra. Men det kanske bara är jag som hör den tickande klockan? Bara att vänta på att den detonerar.

Skulle villja slippa det där ständiga bakomliggande gnagande... momentet. Skippa det helt och hållet. Med det är ett tecken på att man är männsklig när man oroar och bekymrar sig för andra människor?

TickTack...

Löjligt hur något positivt kan komma med en sådan skräckblandad förtjusning?

Men men, brejk från stan ska det bli. Ska bli skönt att kunna andas igen.

Störda drömmar och briljanta ideér...

Vad jag har drömt inatt vet jag inte ens om jag kan förklara till någon ens face to face. Helt sannslöst! Och även om jag tror att det var en mardröm (?) så kom det in ett visst speciellt inslag som hade så mkt humor att jag är rätt säker på att jag skrattade i sömnen.

(Sen att det som var humoristiskt var hur de dödade min klan och vad de gjorde med kropparna efteråt... säger väl kanske mer om min humor än att det faktiskt var roligt?)

Men sammanfattningsvis så har jag (efter inatt) kommit fram till att Lappar är jävligt äckliga små människor... med väldigt säregen och morbid humor.

Men men, för att ta mig till mina briljanta ideér. Har nämligen kommit på det mest fantastiska någonsin. Aldrig mer ett bekymmer, nånsin! Ni må kanske redan tro att det är detta jag gör men OJ vad fel ni kan ha. Det försigår alltid väldigt mycket innanför pannbenet på mig, alltid... och mycket.

Så vad är då lösningen? Jag ska sluta tänka!

De enkla lösningarna är de bästa? Och denna är ju så briljant i sin enkelhet att det bara inte kan gå fel.

För att förklara de senaste dagarna och förklara mitt goda humör så får jag väl säga att i tisdags fick jag ordern från farbror Doktorn att kliva in i gymmet och börja pressa mig så hårt jag bara kan. Med 9 veckors abstinens i kroppen så var jag nära (om jag inte varit så ofantligt trött och haft sladdar hängandes från varje lekamen och... well... fastsatta över hela mig) att hoppa på honom och krama honom av lycka. Det och att jag hade en syremättnad på 98%... fatta hur löjligt bra det är för en som varit sjuk i 9 veckor med vad vi nu tror är en väldigt dåligt utläkt lungsäcksinflammation. Det är helt sannslöst bra! Jag är en fena på att plocka upp syre :D

Hans order förklarar ochså varför jag gick in i affären och köpte tio (10!) paket dextrosol och gick ut igen. Vi kan ju säga att de i kön och hon i kassan kollade lite underligt på mig. Men jag ska knapra sånt och då måste man ju ha ett litet lager. Funkar inte detta här så ska jag börja gå runt med en blodsockermätare och kolla det var och varannan sekund och jämföra med när jag får mina däckningsattacker.

Så igår var jag inne i gymmet och kände mig så stolt över hur lugnt jag tog det. Blodkänningen i näsan och halsen kom redan efter 15 min så det var nog bra att jag höll mig bestämt på lugn nivå. Körde bara:

10 min crosstrainer
4x10 40 kg latsdrag
3x10 40 kg rodd
4x10 70 kg benpress
3x10 50 kg knäböj
3x10 60 kg vadpress
2 km rodd

Är helt nöjd över att jag inte körde på mer, framför allt på ben. Hade lätt kunnat gå upp i 80 kg i knäböjen, men ville inte pressa mig något alls. Eller börja blöda hysteriskt med näsblod mitt i gymmet :) Lugnt och metodiskt, det var min plan och det höll jag mig vid. Tjejvikter... jaaaa. Men jag var inte ens ilsk över det. Får vara klen som en tjej iaf denna veckan ut, så får jag börja öka upp från och med nästa vecka igen.

Längtar mest av allt tills den dagen knäböjen ligger på 100kg igen. Det är vad jag anser vara mer åt det lagom-hållet enligt vad jag anser tjejer ska kunna klara av.

Ska ner och köra lite marklyft nu innan jobbet. Marklyft, dips och delta ligger på schemat. Lugnt och fint... med flugvikter givetvis. Djupa andetag, spänna bålsmuskulaturen och börja om igen. Nice 'n' Easy.

Snart kommer jag bli tight och stor igen... men inte för snart.

...

Något är seriöst fel... vet att det är idiotiskt att oroa sig, men jag kan inte hjälpa den kalla klumpen spm jag har i magen.

Slocknar... fullständigt. Det finns inte ens ett val, biter ihop. Känner hur kroppen stänger ned sig för var minut som går. Höll på att somna sista timmen på jobbet, började att känna mig trött redan näst sista kunden. Hur ofta får man i smått panik springa in i en mataffär och köpa en kaka, bara för att man ska lyckas hålla sig vaken och hålla paniken under kontroll på hemvägen?

Jag gör inte sånt! Kan alltid kontrollera mig själv. Men det var som att jag inte hade ett val... får jag inte i mig socker nu nu nu nu så slocknar jag.

Hade tänkt träna idag. Det får jag strunta i. Kan för stunden hålla mig vaken pga sockerchocken. Väntar på att läkaren ska ringa upp mig... 35 min kvar av idag. Annars får jag ta det imorgon. Men 35 min måste jag hålla mig vaken. Vill mest av allt blunda...

Hela bröstkorgen gör ont och jag vill helst sova....

Trodde seriöst att jag skulle börja orka saker... men så fel man kan ha ibland.
-------------------------------------------------------------------------------
Men nu precis under tiden som jag oroat mig här så har jag fått jobb. Eller ett till jobb. Så det ska bli kul. Ska upp nästa onsdag och kolla runt lite. Så numera har jag tre jobb att pyssla med. Sånt orkar jag tydligen, men min jobbroll sitter som en smäck och ett av kriterierna för att få jobb där var att man har humor. Och det om något har jag :)

Så nu är jag lite gladare... skönt det. Ska bara låta sockerchocken gå ur kroppen och lägga mig och sova tror jag. För kroppen är död

Syntax error...

Jag återkommer när jag återkommer. Får se när det blir.

Behöver bara få... rensa huvudet. För mig själv... få ordning på mig själv.

Frisk... det är målet. Och för det krävs det att jag enbart fokuserar på mig själv. Ingen annan... rensa ut allt annat som okuperar mina tankegångar. Så jag kan fokusera på att rent ut sagt sparka arslet av vad än nu det är jag har. Egoistisk och självcentrerad... tills det att detta är besegrat.

Förlåt... men det är så det måste vara.

För jag orkar inte med mer av samma vara nu.

Finito.

Ilska...

Känner hur det bara kokar inombords... och det lägger sig inte. Kan stundtals förtränga det men när jag minst anar det så flammar det upp igen. Ilska, irritation... frustration. Vill bara skrika!

Eller nej, vill in i gymmet och ta ut allting på vikterna. Ta ut allting genom att ta ut mig själv fullständigt.

Arg... besviken? Jag vet inte... det är en salig blandning av allt just nu. Och när jag inte tränar så har jag lite svårt att kontrollera mitt humör. Blir en iskall ton i rösten ibland som tar sig igenom mina spärrar. Hör den, ser hårdheten i min blick, i min käke. Försöker smälta, mjuka upp... än så länge så kan jag få tillbaka det under kontroll.

På måndag går jag in i gymmet igen... jag varken får eller borde men jag skiter i det just nu. Kommer göra något dumt om jag inte får träna, väldigt dumt. Och så kul ska vi inte ha det.

Nya planer... bara för att överleva kommande halvår.

Att man kán känna sig så sprickfärdig av ren irritation var något nytt för mig. Nästan så jag gnisslar tänder.

Om 8 dagar är all medicinering slut förrutom kortisonet. Kommer jubla (om det gjort mig frisk)... avskyr att gå på en massa preparat som förstör mig, förstör min skalle och min kropp. Fullkomligt avskyr det...

Men blir jag bra så är det värt det. 6månaders helvete är 6månader mer än vad jag i normala fall klarar av.

Behöver nytt, behöver liv och rörelse... behöver uppskattning. Är glad för att det finns några riktiga pärlor i min omgivning som stått ut med mig när jag varit så fullkomligt hopplöst jobbig det sista.

Förlåt... men det ska gå över snart