Ilska...

Känner hur det bara kokar inombords... och det lägger sig inte. Kan stundtals förtränga det men när jag minst anar det så flammar det upp igen. Ilska, irritation... frustration. Vill bara skrika!

Eller nej, vill in i gymmet och ta ut allting på vikterna. Ta ut allting genom att ta ut mig själv fullständigt.

Arg... besviken? Jag vet inte... det är en salig blandning av allt just nu. Och när jag inte tränar så har jag lite svårt att kontrollera mitt humör. Blir en iskall ton i rösten ibland som tar sig igenom mina spärrar. Hör den, ser hårdheten i min blick, i min käke. Försöker smälta, mjuka upp... än så länge så kan jag få tillbaka det under kontroll.

På måndag går jag in i gymmet igen... jag varken får eller borde men jag skiter i det just nu. Kommer göra något dumt om jag inte får träna, väldigt dumt. Och så kul ska vi inte ha det.

Nya planer... bara för att överleva kommande halvår.

Att man kán känna sig så sprickfärdig av ren irritation var något nytt för mig. Nästan så jag gnisslar tänder.

Om 8 dagar är all medicinering slut förrutom kortisonet. Kommer jubla (om det gjort mig frisk)... avskyr att gå på en massa preparat som förstör mig, förstör min skalle och min kropp. Fullkomligt avskyr det...

Men blir jag bra så är det värt det. 6månaders helvete är 6månader mer än vad jag i normala fall klarar av.

Behöver nytt, behöver liv och rörelse... behöver uppskattning. Är glad för att det finns några riktiga pärlor i min omgivning som stått ut med mig när jag varit så fullkomligt hopplöst jobbig det sista.

Förlåt... men det ska gå över snart