Avskyr verkligen när det svänger så fort... man hinner knappt med själv. Hinner precis ställa om sig till en sinnesstämning när det är dags för en ny upp-och-nedpåvändning... Jag orkar inte det...
Jag borde veta bättre än att börja titta på bilder från förr. Särskilt när jag rammlar över ett speciellt kapitel i mitt liv. 28-30 maj 2005. Hon lämnade ett sådant sår efter sig... ett stort tomrum som inte gått att fylla. Hon fastnade på mig... fäste sig vid mitt hjärta. Så liten, så bräcklig... så full med liv. Så full med kämparvilja mot någonting som bara vred livet ur henne. Hörde hur mitt hjärta började spricka när jag bevittnade hennes kamp mot den oförståeliga smärtan... hörde hur mitt hjärta gick i kras när hon fick sprutan som fick henne att somna in.
Ont... det smärtar. Inte många som lyckats med att komma mig så nära inpå... Obotelig smärta... hoppas att du har det bra vart du än befinner dig...
Älskar dig för evigt...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment