Äntligen... den enorma saknaden. Blir depprimerad utan snö, måste ha snö. Jag är ett vinterbarn i själen, tanken... i hela min existens.
Det är vitt ute, knarrande ljud under fötterna när jag går. Mjuka, blöta, kalla snöflingor mot min kind. Underbara snö...
Hästarna äro helt tokiga, busar runt och piper som en annan tok. Tur att det i alla fall är någon på detta stället som delar min kärlek för riktig vinter.
Allting blir så vackert... inbäddat i ett mjukt täcke av dun. Hårda linjer mjukas upp och försvinner. Det trista grå täcks över med lysande vitt.
Människor säger att de blir depprimerade av vinter... men det tror jag knappast. De blir depprimerade av all snölös vinter. För när det är som nu, så är det omöjligt att bli depprimerad. Allt är ljust...
Min rygg känns underligt trött och lös idag. Fick ett astmaanfall på slutet av lektionen efter det att vi behandlat några andningsmuskler. Så Nicklas(läraren vår) tog hand om mig och gav mig en behandling. Knäckte till ett par kotor i bröstryggen som gjorde ont. Blev mycket bättre, spänningarna släppte mer och andningen blev enklare och gjorde inte lika ont.
Sånt här gör ju mig knappast mindre sugen att plugga till Osteopat. Vill verkligen det... det är så effektivt, intressant. Men så grymt mycket plugg. Hmm, vill vs klarar av?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment