Endless sadness?

Varför ska det jämt vara bråk för?

Bråk och motsättningar... det här med normala relationer existerar inte. De är bara en myt, någonting att drömma om. Förstår bägge sidor... det gör jag. Vet bara inte hur jag ska agera. Känner mig fastlåst.

Förstår bägge sidors resonemang, förstår vad de vill ha. Men jag ser även felen... det som gör att de aldrig finner en gemensam väg att gå. Vill inte såra någon sida... vet inte vad jag ska göra, säga eller hur jag ska agera. Hånleenden smärtar, de smärtar djupt.

Tårar som rinner nerför personers kinder, vill så gärna torka bort dem. Men jag kan inte förmå mig själv att lägga en tröstande arm om dennes axlar. Vill så gärna men känner mig så tafatt...

En sådan instabilitet man lever i... otrygghet. Jag kan förstå henne. Jag kan förstå honom. Jag ska göra mitt bästa för att förändra mig själv.

Vet om att det där mest låter som tomma ord... att jag sagt det så oändligt många gånger förrut, men denna gången menar jag det. Jag får försöka mitt bästa med att erbjuda den lilla stabiliteten som jag kan. Det är i alla fall bättre än ingenting.

Ville somna på en tårdränkt kudde igår... ville men kunde inte. Fördjupade och gömde mig i litteraturens värld istället. Där känner jag mig trygg, har alltid gjort det. Min ständiga tillflyktszon?

Känner mig så känslokall, även om jag har så mycket inom mig att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Det är så mycket som vill ut... så mycket som bara hamnar på papper och aldrig förflyttar sig längre än så. Det var därför jag började skriva här tror jag. Utan att säga till någon att den existerar... för att kunna skriva sanningsenligt utan att bry mig om cencuren som annars hade behövts. Skriva om de saker som bekymmrar mig, som för stunden oroligt rör sig under mitt skallben. Om någon jag känner skulle rammla över den, så låt det då hända. Vill bara ha ett ställe att skriva av mig utan att bekymmra mig för vad jag skriver och hur det kan tolkas i andras hjärnor.

Min största oro just nu är vart jag kommer att befinna mig om 30 år. Kommer jag att sitta i en liknande situation? Kommer även jag att ha en dotter som sitter med liknande problem och skriver ner liknande tankar? Man säger att man inte vill upprepa mönstret, men mönster är någonting oerhört starkt...

Vem vet... oroa sig för framtida händelser är någonting som jag inte gör allt för ofta. Men de ligger ständigt i bakhuvudet och ruvar.

En dag hppas jag bara att jag vågar att släppa taget... kastar mig huvudstupa ner i det stormande havet och bara litar på att någon kommer finnas där för att fånga mig i sina armar. Armarna kommer att finnas där... det vågar jag hoppas på.

Och hoppet dör sist...