Det svänger och varierar sig något oerhört. Bara att man får skriva av sig och få tankarna på annat gör så otroligt mycket för orosmolnen i skallen. Sen så gör ju dumma idéer sitt ochså, de är positiva saker de där idéerna. Min senaste är ju en smart en. *suck* ibland undrar jag vem som bor i mitt sinne och kommer upp med sådana tankar.
Idag skulle jag egentligen gått ut med gamla vänner. Men tror att jag får banga, är fortfarande inte frisk... det kanske inte är det bästa att vara ute och vela då? Särskilt inte när det råder orkanvarning heller för den delen ^^
Men jag vet en person som lätt, precis som så många gånger förr, har en förmåga att övertyga (erhm, dvs att nämna tanken) mig till att hitta på bus under helgerna.
Fast idag borde man verkligen sätta sin hälsa i första rummet? Missade allt för mycket av skolan förra veckan. 2 dagar... det enda som jag missat på hela utbildningen hittils. Man missar så mycket så mycket, men har fortfarande turen att jag inte är lika mycket sjuk som jag var "förr i tiden".
Ikväll blir det nog Trevanian som får följa med i badkaret... det är så mysigt att släcka ner lamporna, tända ljus och mysa i skumbad med en riktigt bra bok...
Några fler bekymmer tänker jag inte tillåta infiltrera mig hjärna nu idag. Det börjar äntligen lugna ned sig där inne.
Tankar om relationer man har till vissa personer surrar ständigt runt där inne. Evigt rörelsemoment. Inser hur högt värde somliga har ändå... hur mycket andras värde minskat i och med den grad av förändring som jag själv genomgått? Känner det påtagliga irritationsmomentet som uppstår var gång som vi träffas. Jag vet inte om hon känner av det... men för mig är det tydligt. Samtidigt som jag oroar mig för henne... det är bara det att vi är för olika som personer. Jag har insett det nu... står på mina egna ben och mitt behov av hennes umgänge har minskat.
Det kanske låter elakt... eller kallt om du så vill... men det är så jag känner. Små bagatellartiga händelser eller reaktioner får det att bubbla till inombords. Irritation. Samtidigt som jag är medveten om att hon inte har det så lätt, och att det måste finnas en bakomliggande orsak till varför hon beter som hon gör. Och det ökade intaget av rusdrycker oroar mig? Det gör det faktiskt på riktigt. Vet bara inte hur jag ska säga det till henne... om jag ska säga någonting alls?
Men nu ska jag sluta grubbla... och inse en sak:
Att idag är inte en dag för att åka in till stan på... verkligen inte. Känns faktiskt skönt att hålla ett visst avstånd till Alex ochså... i alla fall för stunden. Jag vet inte varför... med det känns som om jag klätt in mig själv i någon slags hinna när jag har träffat honom de senaste dagarna. Osanningar... nåja, det går väl över?
I vilket fall som helst ska jag ner och hämta min bok och tappa upp ett varmt bad om en stund....
Under tiden så ska jag fortsätta att njuta av tonerna till musiken från "Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain"
Saturday, January 13, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment