Last one standing...

Idag var sista dagen. No more. Melankoliskt. Sista patienten på skolan. Sista dagen med klassen på riktigt. Nu är man klar. Inget mer flumma runt i skolan, inga fler lappar som skickas runt för att sedan slängas/brännas/eller annat. Kommer att sakna... mycket.

Imorgon är det avslutning. Idag har allt gått strålande. Fick till och med dricks av en patient, fick höra att jag var grym från tre. Sådant värmer och stärker självförtroendet. Samt fick på vägen hem ett meddelande från Liselotte som sa att hon inte kunde minnas när hon känt sig så bra. Värmen sprider sig. Kanske ska man klara av det här ändå? Fixa att skaffa sig ett yrke som man är bra på? You can do it?

Och snart sticker jag till Irland ett slag. Egentligen skulle jag iväg redan imorgon, men det kan jag ju inte. Missa avslutningsfesten och brunchen sedan på söndagen med alla vill jag då inte missa. Så det blir nog nästa helg?

Underligt... det är vad det kommer att kännas om en vecka. För då inser man nog på riktigt att situationen har förändrats.

Mumsar på banan och filmjölk för stunden. Gott det. Är trött i ryggen och knäna. Stod med sista patienten i knät typ 45 min. Puh. Tungt.Men hon fick en grym förbättring så det var det värt...

Ska man gå och lägga sig på soffan tills nästa behandling? Eller ut och rida? Hum, tror faktiskt att jag tänker ta dispens tills avslutningen är klar. För idag är det mest bara ont överallt.

Imorgon blir det party. Mitt största dilemma här huruvida jag ska dricka eller inte dricka. Det är frågan?