Drivandes...

Känns faktiskt som det. Som om jag driver runt, bort från människor. Underligt.

Sen så har jag min vanliga delade hjärna, själ och hjärta. Trådar är fästa i alla delar och drar, i vissa fall hysteriskt och sökande, i andra fall långsamt och metodiskt, men fortfarande ständigt i olika riktningar. Vilket är mitt håll? Känner mig som en "Sitting Duck" mitt i en malström, vet inte vart jag kommer att hamna. Har ägnat hela morgonen åt att läsa bok, pyssla runt i stugan och sortera tankar. Ständigt dyker det upp impulser, tankar. Vet inte vart jag ska sortera hän dem? Ibland skulle man så gärna ha en bok att öppna, en instuktionsbok, med förklaringar på vad allt betyder. Tydliga pilar som går från tanke till förklaring. Inga mer grubblerier, stenar att vända på.

Men vem skulle vilja ha det så?

Inte ens jag... men har bara en sådan stark rädsla inför att göra misstag. Misstag formar, misstag lär... misstag är en del av utvecklingen. Varför frukar jag dem så då?

Rädd för att bli dömd? Rädd för att hamna i en spiral som jag inte kan bryta mig ur? Rädd för att en vacker dag vakna upp och insett att mina val varit felaktiga? Slentran...

Pyssel... pyssel lugnar mina tankar. Hjälper dem att reda ut sig själva. Ska ut och pyssla i stallet snart. Klippa klart Lina och rida hästarna. Ut i skogen?

Kommer på mig själv med att fånle ibland. Min hjärna bygger illusioner. Den söker... ständigt...

Nåja... borde få mig själv att ringa lite samtal först. Puh, efter det här är över så lär jag inte ha någon telefonskräck kvar iaf.

Imorgon är det onsdag...