Putt...

Ok, träningen blev inte som tänkt. Lina började med att ömma fram när jag började rida och då det inte värmde ur betämde Björne och jag oss för att låta henne skippa hellre än att riskera något. Men skönt att vara tillbaka på träningen i alla fall även om jag inte fick träna nått :/ Får hoppas att hon bara ömmar efter den där förbaskat hårda framhoppningen som är hos Mariano och att det inte är någon dubbelsidig skit som måste behandlas så att hon blir borta i veckor... Men pratade lite planer och så så att han skulle börja pusha mig lite mor högre höjder. Men det tyckte han verkade lugnt då jag själv verkade så fokuserad och att jag pushat mig själv bra under sommaren. Men skit i alla fall... ska ringa vetrinären imorgon. Please?

Men min egen träning kändes desto bättre, det knäet som jag pajat två gånger iår höll nu för 75 kg. Yeah, så var lite glad för det. Körde rodden på 55 kg, tänkte att det kan ju vara bra att ta det lite halvt då det skulle vara träningen senare... men tji åt det. Men en liten detalj... omg! säger bara det, en av dem killarna med vispgrädde på *mums* Han kunde ha omg tatuerat i pannan om han så ville... fast det var rätt mycket ögongodis idag. Ovanligt med så mycket folk mitt på dagen...

Men störande detalj... tjejer är bra på att märka blickar... dessutom vad för slags blickar det är. Och de där förbannade medlidsamma blickarna kan gärna gå och dö... blir väldigt irriterad utav sådant. Istället för att småglo med arg/medlidsamma/allmänt suckiga ögon när ni tror att jag inte ser så fråga vad det är i stället. Bara för en tjej ser lite slagen ut så betyder det INTE att någon pojk har pucklat på henne! My god, tack för att ni bryr er men seriöst... saker är inte alltid som de verkar.

Fast iofs, så arg som jag såg ut så var det väl ett under om någon hade vågat gå fram till mig. Är rätt sammanbiten när jag tränar, när jag dessutom tränar och blir irriterad så ser jag rent ut sagt sjuhelvetes förbannad ut :) Lilla flikka akta dig, akta dig..?

Nåväl... var återigen någonting som jag tänkte på som jag nu inte kommer på. Men men, känner mig mest både glad och uppgiven just nu. Känns som om det kommer att slå om till mer och mer uppgivelse ju närmare sängen och tid för sömn jag kommer. But hey... vad kan man göra?

Imorgon får det mest bli ut och gå, huvudet splittar när jag anstänger kroppen fortfarande. Får se vad man hittar på... kanske Göteborg? Eller så tar jag det imorgon? Ska försöka hela lite saker och ting först... självklara saker och annat. Stressande oro förstör ju annat när det gäller mig ochså...

Men men, nog med svammel för en dag? Ha, går det? Anyway, det har börjat att muras i stallet nu. Kommer att bli så fint så fint så... äntligen