Erhm...

Hur kunde denna dagen bli såhär smockad? Hoppsan tiden finner ingen plats, men kanske hinner jag med att tvinga in en dusch i tidsplanen (seriöst, annars släpper jag nog nte in min kund genom dörren. No no!) Är mitt i racet att rida fyra hästar, tvätta, packa samt göra iordning för behandling... allt på samma gång. Ok, jag ljuger inte när jag känner mig förvirrad idag. För det är jag... fast det är jag jämt? Eller ofta i alla fall so there you have it... inge lögn.

Nåväl, torka kläder... eller leta reda på kläder som man ska hitta som ska med till jobbet? Hmm, shit the same... får ut och rida klart istället.

Nästa vecka ska jag till Freddy, uiii. Kommer bli strålande, åker upp på tisdag och sedan brummar vi på onsdagen hem till mig... ska bli bra prylar det. Mitt i allt ska jag även hinna med att åka med Rebecka så hon ska få starta Lucky (funderar på att skjuta upp detta en vecka... hinner ju inte med) och preppa fyra hästar för tävlingarna som går av stapeln den helgen. Oi, känner mig speedad. Nåväl, vad gör man inte?

Men ikväll så blir det familjen Nordlöf och sedan brumma vidare för att åka till jobbet? Eller ska jag åka på morgonen imorgon? Detta är en stor fråga men I guess att jag finner vad jag ska göra förr eller senare.

Igår var en dag det med, hyser enormt mycket mer respekt för alla de föräldrarna som vandrar runt världen. Respect på er... hade nämligen hand om en 7-åring och en 11-åring halva dagen igår. Slutkörd? På vägen hem diskuterades det piercingar och tatueringar... varav de båda små fröknarna var helt förfasade över detta ämnet. Annas ring i läppen var ju illa nog (stora aj och fy vad ont var det här) men jag tror aldrig jag sett så stora ögon som när jag berättade om Clabbes blinkade tunga ;) My god sådana teorier de små fröknarna hade om hur saker och ting går till. Och ett oundvikligt ämne dök ju upp (fy och fasa) "Thildaaaa, har inte du någon pojkvän?", "Varför inte dåååå?", "Men du är ju jättegammal snart juuuuuu" My god sådant babbel, diskuterades diverse om folk de känner som var tillsammans med andra folk och om annat vettigt som några i dne åldern kan bidra till detta ämne. Barn och idioter... jag säger då det :)

Men en underlig detalj som hela tiden var i bakhuvudet var att så fort jag var tyst eller så fort jag var själv så gled mina tankar iväg... helt och hållet. Kändes som om jag var någon annanstans, ljudet runt omkring dämpades tills det bara var ett tyst sorl i bakgrunden. Stegrades gradvis när man återvände till verkligenheten igen för att så småningom mattas av igen. Kändes som att åka en berg-och-dalbana där människorna man umgicks med och allt deras ljud var i topparna.

Nåja, underlig känsla av att vara glad så fort man hade någon att prata med... och känna sig osynlig såfort blicken vändes bort. Massa tankar igår, tankar som jag inte ens kan greppa idag, de känns så formlösa. En silvrig substans som flyter framför ögonen på mig, man kan urskilja fragment av bilder däri... men aldrig helheten.

Men jag hade bråttom var det ja...