Nästan varje natt denna vecka har jag vaknat skrikandes... jag vet inte vad felet är. Ännu roligare är att mina mardrömmar inte längre är om mig själv som blir mördad på brutala och bestaliska sätt... nu är mina vänner offrena.
Amina, vad säger drömtydarboken om det?
Låna en säker famn som kan hyscha mig tillbaka till rofylld sömn?
Egentligen så är saker rätt bra. Igår var jag ute och gick med store Allan. Han är en respektingivande mastiff på 75 kilo... och då är han liten :P Han väger för fan mer än mig! Men han är del i Samsons träning, och han var verkligen hur duktig som helst. Underdriver inte när jag säger att mina förhoppningar var i kloaknivå. Tog kanske 100 meter sedan var aggressiviteten borta och nyfikenheten framme igen. Det är ju det jag säger, han är jävligt snäll. Bara svårt att övertyga människor när han står med vidöppna käkar och hugger så det fradgar sig i munnen.
Men han är snäll, han har bara blivit tuktad för mycket av äldre hundar. Flickvännen kom till och med mitt under våran promenad, hon var på rymmen :) Hon la sig i gräset och kröp när hon fick syn på Allan :D Men inga vakttendenser ens här från Samsons sida, och han hade inte ens munkorgen på sig längre... löst koppel *stolt*
Ännu stoltare blev jag dessutom när Tina tyckte att jag hade bra koll på Samson :) Hon tyckte att han var jätteduktig för att bara blivit jobbad med i 4 månader. Och hon kan sitt om dessa moluskhundar :) Hennes bedömning var "Het på gröten, jäkla massa energi och så in i bomben charmig" :D
Nu blir det utekväll... och tro mig när jag säger att jag behöver det. Behöver pepp, behöver känna mig fin, behöver glad musik och att bara vara. Ladda om, tänka om... sluta fundera och vara skutta med till musiken. Mhm, men framför allt så behöver jag en kall dusch...
No comments:
Post a Comment