Att det är ett sådant nödvändigt måste? Befriande? Jo, även det. Otroligt skönt men fruktansvärt smärtsamt på samma gång.
Inuti är det tomt och tyst nu. Eko av vad som fanns där studsar fortfarande mellan väggarna. Kommer börja fyllas på igen tills nästa kraschlandning... hoppas på att det inte ska gå månader tills dess. Blir lite för hårt då. Kroppen, skallen och ögonen gör fortfarande ont. Känner mig överkörd.
Men hellre det antar jag?
Får börja sköta mig nu... bygga upp mig så jag blir starkare igen. Ett starkt yttre gör mig lugnare inombords. Så är det bara, så fungerar jag.
Och just nu är det om något högst nödvändigt. Avskyr känslan av instabilitet... marken blir gungfly och finns inget att hålla tag om.
Och ja, det ska vara inget. Tror inte på det andra. Kommer nog aldrig att göra det heller.
Trycka i mig alla mina tillskott i ett försök till att väga upp sömnbristen och börja ta på sig det där ansiktet? Underbara ansiktet... fy fan. Att man ska hålla på och föra alla, inklusive sig själv, bakom ljuset var dag.
Inte underligt att världen går åt helvete...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment