Back to work...

Mina planer med att återställa min dygnsrytm till... tja att faktiskt sova mer än max 3 timmar om natten går väl inte helt bra. Men väckarklockan ringer 05.30 och då borde jag seriöst vara utvilad. För efter det drar jobbet igång igen för fulla muggar.

Vet om att jag har fulla dagar i åtminstonde 1 ½ månad i förväg. Vill du få en tid så gäller det att boka i förtid serru.

Men ska bli roligt att höra alla jul och semesterhistorier. Lyssna på allt faktiskt. Tycker om att lyssna på vad folk har att säga, speciellt när jag dessutom vet om att jag inte har någon som helst del i vad de berättar. Behöver inte lyssna efter undertoner eller försöka förstå vad som sägs mellan raderna. Jag kan bara lyssna för att jag tycker om det, för att jag är ett par öron som egentligen inte hör dit och som inte heller kommer yppa vidare vad jag hört. I de fallen trivs jag att vara ett par öron, det är avslappnat... dessutom är det inget som jag bär runt på. Allting samlas bakom den stängda dörren vid mina rum. De bor kvar där, iom det faktum att det inte har med mig att göra och jag inte behöver lösa något. Är ju bara ett par öron. Fina små öron måste jag tillägga.

Nu ikväll har jag roat mig åt att lära den där tokiga gathunden nya trix. Han får mig att skratta han. Mina försök blev till att Samson gjorde (på rad) sitt, ligg, höger vänster tass, höger vänster hopp, vila, halvt kryp och snurra runt. Följt av att han hoppade upp på soffan, skällde och stirrade på mig som om "Men kom igen matte! Något av det där bara MÅSTE ha varit rätt?"

Jag bad om "Backa" jag, haha typ det enda som han inte gjorde i sin lilla serie :)

Skönt att få skratta lite. Underligt dock hur en smått klumpig, hårig fyrbenig kan lyckas med det som barhudade tvåbeningar misslyckas med? Och inte bara det. Han kurar ihop sig hos mig trots att jag vet att han egentligen har så mkt spring i benen att det är smått omöjligt att ligga stilla.

Människans bästa vän.

Dock så tror jag att min allra bästa vän ligger för döden. Vill inte tänka på det, men hur kan jag låta bli? Känns som om ett hål håller på att grävas i mitt hjärta... i förtid? Men så som det verkar just nu...