Foodcoma?

Det kan man kalla de senaste dagarna, framför allt igår. My god! Det är allt jag har att säga, tur att man kom i kläderna innan vi skulle riva staden i alla fall. Men jag skämtar inte, det fanns seriös oro på att jag skulle behöva gå ut i myskläder :D

Men jag måste säga det bara, att jag hade jävligt kul igår :P Och var mer full än nykter trots att intaget av alkohol var = 0 (resterande sällskap var det väl... lite mer kanske ;)). Hehe, roligt att dansa med alla små tjejer. Kändes som om man var Gulliver :D Och Anna är och förblir det bästa sällskapet genom tiderna <3<3 Fin fin i klänning var du allt!

"Du har världens vackraste och sexigaste leende" Hahaha, fulla killar alltså. Skärpning!

Rullar fortfarande fram idag, hela kroppen är trasig känns det som... dessutom är känslan att jag svalt en mammut. Men det har inte stått mammut på menyn så det kan väl inte vara fallet? Right?

Men saker är bra, det kanske händer mörkare situationer runt omkring en men jag låter det inte dra ner mig. Eller det känns som om det inte kan dra ner mig. Härlig känsla det... men jag vet och förstår och hoppas dagen som jag vet väntar runt hörnet kommer att hålla sig borta lite till.

Däremot hoppar mitt hjärta högt varje gång telefonen ringer. Och kanske inte av rätt anledningar... känslan är väl kanske mer åt stresshållet? Varför nu? Jag kan inte sånt här, vet varken hur man gör eller vad man säger. Finns det någon instruktionsbok som jag kan följa? Men nu sitter man mitt i smeten och vågar knappt öppna munnen...

Känns som om jag sitter och försöker lyssna efter mitt egna hjärtas slag... höra att det verkligen fungerar...