...

Telifånen brummar igång och börjar pipa och låta. Jag mest stirrar på den... förbaskade mackanick. Känner mest för att slänga dig i forsen.

Vet att jag är fånig, vet att jag är dum... vet att jag bara gör problem av luft. Men hey... kan inte låta bli.

Har salt på mina kinder... stirrar på telifånen... den blinkar och försöker fånga min uppmärksamhet. Trycker på ljudlös och vänder bort blicken...

Hur kan man få salta kinder utan vettig anledning? Det vet jag inte, verkligheten är bara sådan.

Mitt hår är nytvättad, alldelles mjukt och luktar underbart. Det hänger som en slöja över mitt ansikte. Jag tycker om mitt hår, det går inte att tämja. Det är egensinnigt och starkt... fritt. Tycker mer om mig själv ochså... mer än tidigare. Men andra får inte tycka om mig... varför?

Blir bara stressad, får en klump i magen. Bort, bort, bort. Vill inte kännas vid, vill inte lyssna... vill inte fastna.

Människor är opålitliga. People allways leave.

Jag är varken udda eller komplex... vill bara inte att människor ska röra vid mig, känna mig. Vill stanna i min trygga sfär där ingen petar och rotar. Där ingen frågasätter eller tvingar till sig svar.

Vill inte att människor ska fastna vid mig så att det enda jag kan göra är att såra dem om och om igen tills de släpper taget.

Blir kvävd, får ingen luft. Förstår inte heller vart de finner sina känslor, sina synsätt. Rammlar bara in i en falsk karaktär som för stunden kan låtsas, för stunden kan upprätthålla skenet av att hon ochså tycker och känner likadant.

Telifånen lyser, blinkar och låter. Det får den göra, jag tänker inte störa den.

Ska ner till mig nu, lägga mig i soffan med en varm hårig kropp som sällskap. En som ger mig dreggliga pussar på kinden och snarkar i mitt öra. En som jag aldrig behöver förklara mig för eller undra hur länge han kommer att stanna hos mig. För jag vet att den odågan kommer att stanna vid min sida, vakta mig när jag sover och alltid bli överlycklig när jag kommer hem...