Underlig...

Det kan man nog förklara den här helgen som. Nu sitter jag här, nyss hemkommen och fnissar för mig själv. Borde egentligen stå i duschen och vara påväg tillbaka till Göteborg igen (vaddå hej hem och vända?).

Men underlig var ordet, och på ett mycket bra sådant sätt. Känns... ovant. Delvis har jag suttit och delat med mig av mina inre tankar till en person som fungerar på ungefär samma sätt (upptäckte vi nu). Ovant bara det, ovant att prata om de saker som jag i vanliga fall håller bakom en järnridå.

Underligt på det sättet att jag blev utnämnd till husguru av ett gäng galna mammor på grönbete. De dyrkade mig? Kunde inte sluta le för att jag kände mig så oerhört uppskattad så jag knappt visst vart jag skulle ta vägen. Ovant, ovant men grymt skönt.

Men underligast av det hela är nog det som hände imorse. Somliga påpekade att jag betedde mig skumt. Och jag tror jag vet varför, det är en liten del av en förlorad... hunger... som började att pocka på igen. En hunger som har varit förlorad sen jag var 17 år. Ovant, ovant... ovant. Verkligen, vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela... men jag antar att jag kommer att vänja mig?

Och påtal om hunger så har jag nu lyckats med att lura i mig lite keso och yoghurt. Yeay till mig... för åt... en smörgås på morgonen igår... och sen inte så mycket mer... alls. Lyckat att jobba på det och sen vela runt? Mhm, mina mysbrallor ramlar nästan av när jag går så det är inget bra. Men ordningen ska återkomma, får bara jobba lite hårdare ändå. Har bara varit så insnärjd i den här helgens underliga atmosphär att jag helt enkelt glömde av hungern för mat.

Men nu kanske man ska ta och släpa sig in i duschen och fixa iordning sig för en dags shopping. Mhm, bränna lite stålar va? :/ Kommer svida rejält... men det får jag lov att unna mig själv.

Somliga människor håller jag så kärt så kärt... seriöst så gör det mig så oerhört glad att jag inte tror att någon förstår det riktigt. För mig är det nämligen en svår sak... men jag börjar med snigelsteg gå åt rätt håll.

Flummig, glad, tårögd och rätt ordentligt drabbad av lite sömnbrist (går på hypervarvning av övertrötthet för stunden :)) Men bryr mig inte om huruvida jag egentligen skulle behöva sova eller inte. Känner mest för att ge världen en blöt kyss och nöja mig med det för stunden...

Bye bye, tillbaka till staden it is!