Kras...

Så låter det i hjärtat mitt när de där stora mörka ögonen tittar på mig och ser ut att säga "Ska vi jobba nu? Visst ska vi det? Jobba? Nu? Ut då? I skogen? Visst? Nu ska vi det? Visst ska vi?" Det är samma blick som hon alltid haft, fylld med förhoppningar om att hon ska få trampa runt och vara duktig och göra matte glad. Förr i tiden strålade de med en stenhård självklarhet att det var hon som stod i centrum... nu är det mer förhoppningen att fallet skulle vara så igen.

Hon krossar mitt hjärta för att jag inte kan ge henne det igen, för att hon inte kommer stå i centrum. Hon kommer inte få göra det som hon älskar mest, finito.

Men fortfarande är hon lika överlycklig och ivrig varje gång jag ställer upp henne på gången, nu mera bara för att pyssla med henne. Kanske är det denna gång som det hela börjar igen? Men... det kommer inte att bli så.

Vid det här laget skulle hon säkerligen gått 1,50-hoppningar. Sånt jäkla klipp hon hade, kommer nog aldrig sitta på en sådan häst igen. Inte med den skallen, det är en sak som är säker. Enveten, vinsthungrig och fullkomligt egocentrerad. Roligare tävlingskamrat får man nog leta efter...

En sak som satte käpparna i hjulen, en sak.

Sluta tänka på det och fokusera på de andra? Lagom enkelt när de där ögonen förföljer mig varje steg jag tar... om hon inte hade varit en enmanshäst så hade det hela varit enklare för då hade jag inte haft lika stor betydelse för henne. Bös...