Skallebang?

Är någon förvånad? Idag har varit en väldigt händelsefull dag och jag är helt slutkörd. Avsäger mig allt ansvar angående felstavningar och formuleringar.

Upp kvar över fem imorse för att åka iväg och tävla. Lina och Lucky skulle gå i leran men turligen missade skyfallen oss och vi blev bara smärre småblöta i omgångar. Dagen började bra då jag i första klassen precis var på väg upp i sadeln på Lina då Lucky hoppar över i lastbilen. Grejt, hur fan lyckades han med det? Inte en Bella har klarat av en sådan bedrift och det säger en hel del. På något sätt lyckades han även få frambenen tillbaka över väggen igen. Står som ett frågetecken även här. Men men, iväg och hoppa Lina som gick helt sjukt bra. Idag var det som en lek, jag kunde bara tänka en tanke så skedde det. Samla upp, länga ut... finmotorik. Lucky skulle gå sen, han hade skrapat av all päls och lite hud över senan på höger framben. Grejt, ömmade lite men var inte halt. Gick bra han med men jag var lite negativ från början då han ställer till saker, kändes som tuggummi att rida men det har ju sina förklaringar.

I andra klassen ömmade han mycket, men Magdalena kollade senan och benet kändes fint. Han var bara öm och lite svullen efter det hela. Fick gå utan skydd fram... har blivit kyld nu för han ömmade mycket efter vi var klara. Sen kommer nästa roligheter... gör i ordning Lina inför hennes start samtidigt som telefonen min ringer i ett. Upp på henne börjar rida fram. På framhoppningen hoppade hon ännu bättre än i första, hon trivdes rätt bra i leran. Kunde bara slappna av och vara ett med henne. Skulle ta sista språnget innan jag skulle in på banan så kändes inte det språnget helt hundra så jag skulle ta räcket igen. Fråga mig inte vad som hände, enligt de som stod brevid och Per så såg språnget perfekt ut... tills hon i luften droppade ett framben och trasslade in sig i bommen så vi gick på störtning. Lyckades få en någorlunda avfallning förutom att jag landade rätt illa på nacken. Är så sjukt glad för att jag har min judoträning i ryggmärgen så att falltekniken funkar per automatik. Huvudet snurrar och jag är täckt i ler-sandvälling. Mysigt värre. In på banan och Lina är livrädd för bommarna, känslig som hon är så tål hon inte att slå sig. Hoppade så högt så att jag knappt kunde sitta kvar... det kallas för tillit. Allt jag behövde göra var att be henne så gick hon banan. Inte ens en tanke på att stanna eller backa av. Fick bara hålla trycket uppe så att hon skulle räcka över oxrarna... vi var väl en meter över allt. Spänd som en planka... den lilla gumman... hon är så sjukt underbar. Tillit, tillit, tillit... det är viktiga ord.

Kände väl inte så mycket mer en yrsel sen men nacken började stelna mer ochmer för varje minut. Så åt vänster behöver jag inte ens försöka vända åt. Bra att köra hem...

Nu har jag legat däckad på soffan sen klockan två? Haha, slacker någon? Har grus i örat och lite varstans. Och ett snyggt blåmärke på rumpan min... tur att man är isolerad :) Men är nöjd, de gick faktiskt väldigt bra. Lina kändes perfekt fram tills det hände. Aldrig känts så fin... hon får ner och hoppa lite lågt här hemma nu i veckan så att hon inte fått sig en törn där. Tur att nästa tävling inte är förrän om tre? veckor... då ska hon gå 1,30. Många hästar när de slagit sig så får man trycka över, kämpa för att få runt dem... men jag behövde bara be henne, klamra mig fast och försöka få henne att slappna av och börja lita på att det inte kommer att göra ont och att matten på ryggen inte kommer flyga av. Hon var så söt, stod bara och lite chockat tittade på mig. Det där med att springa iväg är inte riktigt hennes stil. Tillit...

Ska nog sova igen... tur att jag inte börjar jobba förrän på torsdag...