...

Tänker nog inte ens påpeka att jag nu måste fyllt min skadekvot för detta året. Jag ger upp... tror aldrig att det någonsin har hänt mig så mycket på så få månader någonsin. Vad händer? Sen i mars har jag haft 2 hjärnskakningar, hjärtrytmsrubbningar, blödning i höger knä, delvis krossat höger knä, nackspärr, konstant huvudvärk i 2 månader och just nu ont i hela halskotpelaren. Och det är vad jag kommer ihåg... men vad händer?

Det inträffar så ytterst sällan att jag skadar mig så jag vet inte vad... nu händer allt hela tiden. Är det inte en sak så är det en annan. Läker en skada ut så får jag en till någon dag senare, vad hände med att vara hel och frisk?

Men men, nu ska jag i vilket fall ut och gå med Lucky i 15 min... ska göra det ikväll ochså. Han ska stå på box en vecka och vi ska ultraljuda senan, väldigt halt och öm. Grejt, han som äntligen kommit i form han med. Vad är det som händer?

Kanske är det någon som försöker banka in i mitt huvud att jag ska sluta med det här... eller så testar bara någon mitt tålamod. Vilket det än är så är det väldigt påfrestande, båda psykiskt och fysiskt. Men vem fan det nu är så har denne valt fel tjej att bråka med...

Ska jobba ännu hårdare, slita och nöta in detaljerna ännu mer. Hitta tillbaka... Lina ska gå 1,40, helst iår... men jag har ingen stress med det. Hon ska gå det när hon är klar, om det blir i år så är jag överlycklig. Blir det till sommaren är jag lika glad då, för hon är en grön häst... har inte mycket rutin. Vet inte om jag avsäger mig saker som jag tänkt göra i sommar... detta känns lite viktigare... eller väldigt mycket viktigare.

En sak som är lite underligt är hur jag lyckas med att slå mig fördärvad innan jag ska in på banan. Händer det något så händer det på framhoppningen... skumt

Och varför gör hon så där? Gjort så en tävling förrut med mig, kraschat precis innan vi ska in på banan. Som om hon inte ens såg hindret var det då... nur var det mer som om... tja, jag vet inte. underligt var det i alla fall. Glad för att man har rutin nog att när saker väl händer så känns det som om det går i slowmotion. Man hinner tänka klart, se situationen och besluta sig...

Men ut och ta hand om min sjukling... sen får någon (jag) ta hand om mig...