Emotions...

Känner för stunden mest att skriva om sådant som jag kommer att ångra imorgon, alltså har jag vett nog att föra ned de tankarna på vanligt papper. Sådant kan man elda upp, det tycker jag om. I den mentala träningen så visualiserar man att man skriver ner sina värsta bekymmer och problem på en papperslapp, knycklar ihop den och kastar den i lågorna. Jag gör så i verkligheten...

Skulle bli intressant om någon som inte borde skulle hitta mina små skriverier som ligger och dräller lite varstans. Man hittar dem inte om man går in för att leta... oletar man så är de givna. Står massa bös i dem, sådant som jag inte vågar dela med mig av... än.

Även om det är mycket som bara är inbillade känslouttryck och förvirringar i min hjärna så innebär inte det att äktheten försvinner stunden de inträffar. Kan senare skratta åt mig själv, man är ju så oerhört fjantig. Om hjärnan skulle ha samma makt över en när det gäller att svänga pendeln åt det positiva?

Hur man egentligen kan skratta och gråta samtidigt... okey jag erkänner, det gör jag jämt. Men jag menar hur man kan sitta och vara melankolisk och samtidigt sitta och skratta . Känns som om det inte riktigt följer i varandras fotspår.

Nåja, känner mig allmänt instabil, fysiskt och psykiskt. Ska ut en vända här så småningom... ut och testa om knät håller för hela rundan. Springa springa, känna lungorna explodera. Smärtan, andetagen och allmän frihet. Ska bara inte bli arg innan, springer sämre då. Tränar bättre arg...

Här ute finns det inte någon som bekymrar sig för huruvida jag försvinner iväg ett tag. Kan vara borta i timmar utan att någon märker det... skönt det. Fast ändå inte... det pockar lite i bakhuvudet. Tankar på hur länge saker och ting skulle dröja...

En liten bitanke är bara detta. När man "ber" en elvaåring att hålla käften, sluta skrika och ta sig samman när denne sitter livrädd på en skenande häst, är det ett tecken på att man kommer att bli en bra mamma? Japp, det tror jag. Kommer att äga... bara så ni vet.