Dagdrömmerier...

Känner hur jag börjar fastna i dem igen. Alltid ett säkert tecken på att jag kommer att hamna i en osocialfas snart. Dagdrömmer om personer, händelser och konversationer. Saker som aldrig hänt i den verkliga världen som jag formulerar och bygger ut tills det nästan blir en verklighet för mig. Ibland så förpestar jag min egen fantasi och min hopplösa syn på verkligheten. Det blir ju bara så fel? Kan jag inte förstå det någon gång?

Jag är en hora för dagdrömmarna. De är ett beroende, långvarigt sådant. Kan lätt fördriva lång tid inuti mitt huvud utan att jag ens märker det förrän jag slänger ett öga på klockan. Och ju mer jag fastnar i dem minskar mitt behov av riktiga människor. Jag träffar så många i mina drömmar så jag behöver inte de andra?

Mina dagar fördrivs för stunden med böcker, hästar och dagdrömmar. Fast i en fantasivärld. Vet att böckerna har en stor skuld i att min fantasi åter flammat upp. Har ingen lust att dämpa den, men samtidigt så ställer den till med en hel del bekymmer. Jag lägger inte märke till att timmarna går... ibland inte ens dagarna. Glömmer av att jag blir äldre och att jag lever mitt liv i en fantasivärld. Jag kommer att sitta fast här?

En annan orsak tror jag även är det här jobbet. Man blir överexposerad när det gäller kontakt, bar hud och nakna kroppar. Jag har inte ens något behov av det. Tröttnat på den fysiska kontakten som rör mig själv. Drar mig undan från den sortens kontakt, orkar inte riktigt med det. I och med att mitt huvud vridit runt sig igen så är det bara ett nödvändigt måste när tillfälle dyker upp. Alltså drar jag mig undan tillfällena.

Ska slita mig från drömvärlden som kallas för den boken jag läser för stunden (tredje på en vecka) och bege mig ut i stallet. Ska ut och gå med Dockan några km idag eftersom att hon har träning ikväll, Lucky ska få ut för att busa av sig och Lina ska fortsätta att få lugn i sig...

Massa tid för dagdrömmerier...