Söndag...

Säg inget till de andra.
Säg inget till de andra.
Men jag har länge önskat att jag var en annan.

Söndag... och det enda jag vill är att det ska bli måndag kväll. Lever från tillfälle till tillfälle. Enda stället som jag känner mig hemma på. Enda stället jag har kontroll över. Enda stället som jag känner mig säker på.

Försöker, försöker, försöker. Känner mest ju högre upp för muren jag klättrar desto fler tegelstenar byggs på den. Antigen kommer jag stå jävligt högt upp när jag äntligen tagit mig upp på kanten. Eller så blir fallet jävligt långt ner igen...

Jag vet inte hur man gör längre. Det som var så enkelt... gick så lätt. Nyfikeheten. Bortblåst... död? Det var ju så bekymmersfritt innan. Hur gör man?

Hur jag än vänder och vrider på det hela. Hur jag än stålsätter mig så blir det bara bom-stopp-tvärnit att ta sig förbi den där osynliga barriären. Varför? Det är varken något nytt eller banbrytande. Det bara är... inget som ska funderas över eller som ska behövas kämpas med. Vad är det som tar stopp? Vad är problemet?

Får fortsätta pusha så kanske jag kommer igenom? Men till vilket pris? Gör ont när jag känner hur jag drar tillbaka alla känselspröt och håller mig till den lilla sfär som jag just då befinner mig i. Säkert, tamt, lamt... handlingsförlamat?

Sociala Allan, hur lång semester har du tänkt dig att du ska ha? För evigt? Kom tillbaka för i helvete! Ingen gav dig rätten att säga upp dig. Ingen...

Du frågade inte ens om lov innan...