Förlåt... men ändå.

Jag kan inte hjälpa känslan. Den finns där ändå. Men jag orkar inte. Det är bara så enkelt. Ingen fin och lång förklaring som behövs. Det bara är så.

För mycket, så jag stänger ned. Stänger av, sluter mig. Bättre så när det är mindre att rå om, mindre occupation av tankegångarna. Vad mer kan man säga om det? Det är var det är.

Maler konstant, hör knappt omvärlden. Få tar sig igenom... resten sållas ut.

Ska ta mig in i duchen nu. Skölja bort tröttheten, tankarna och känslan av det där. Är för trött för att höra mig själv... det är någon geggig, klippig grå hinna över allt. Vet inte ens om jag har någon lust med att orka bemöda mig med att avlägsna den.

Saker är inte som jag tänkt. Men det vet jag... jag som orsakat jag som skapat. Framför allt jag som drar in allt så nära det går och håller det där... murar tjockare än vad de varit på länge. Blir bäst så.

Begraver mig i jobb tills dess jag hittat mer jobb eller nya platformer. Behöver komma bort... bort från allt det här. Bort från känslan. Till något nytt så jag kan starta om på nytt. Där ingen vet, ingen känner det gamla. Ingen förväntar sig eller tror saker. Oskrivet blad där ingen känner mig. Bara nytt, fritt... utan samveteskvalen som lägger sig på hög just nu. Hotar att tippa över.

Bara vara Thilda igen.

Saknar henne...

Saltdränkta kinder... trött på det här.