...

Min kropp är död... nu vill den inte mer. Ska ner och försöka övertyga min rastlösa vovve (han har varit själv massa idag när jag ridit och sånt) om att han ska ligga och mysa i soffan till en film. Tror ni att det går?

Idag har han i vilket fall hälsat på Affa och varit lös på lunchpromenaden. Satan så snabbt han springer, vrooooom säger det bara. Han har även fått hoppa lite över hindrena i paddocken och vovven har studs i kroppen, det kan man lugnt säga.

Jag är död... nu vill inte min skalle mer. Känner att irritationen växer... speciellt när det gäller ouppklarade prylar. Men när kommer tiden att finnas för att lösa dem..? Känns som aldrig... nåväl.

Imorgon dagas det mumsig kaka hemma hos Anna... Samson ska försöka smyga sig med men tror att jag måste gå på 750 st promenader under dagen så att han kanske håller sig lugn och inte dränker henne i pussar. Blir spännande att se vad han tycker om Jennadjuret ochså.

Men men, överlevde alla hästarna. De var glada, studsade runt och tokade sig. Men jag satt faktiskt hyffsat stabilt måste jag säga. Härligt att vara uppe i sadeln igen... enda platsen där jag känner mig hemma. Lotte och jag konstaterade att det här två veckorna är det längsta uppehållet jag haft från hästarna (när de inte varit på sin vila då). Det säger en hel del... 2 veckor tycker folk är ingen tid alls... för mig är det en evighet.

Fatta det, vi har inte samma inställning till saker och ting. Människor är olika.

Trött... för mycket blod har försvunnit idag och jag har varit för aktiv.

Sen att jag åt popcorn till lunch och inte ätit något mer kan ha en viss del med saken átt göra (tror kroppen ville ha salt, fick bara helt hysteriskta cravings efter popcorn).

Men stuga, samson och film.

Ha en fortsatt trevlig dag.