Är det bara jag som ser det?

Börjar snart att tro det i alla fall... eller så är det bara jag som är så förbannat duktig som alltid. Vad är problemet? Fröken Duktig kan väl bara dra någon annanstans, jag behöver dig inte? När ska du förstå...

Ni ser mig... men gör ni det? Jag börjar undra... om människor någon gång skulle orka med att se efter lite djupare. Eller snarare... om jag skulle kunna strippa mig själv från det förbaskade leendet och den glada tonen. Men det är enklare så, för mig själv med. Sekunden jag vänder ryggen till eller stänger dörren så kommer det tillbaka... svart, kletigt och avskyvärt.

Så lätt att dölja, så lätt att förtränga. Finns inte. Folket försvinner och dörren stängs... svallvåg som nästan slår omkull mig... ögonblickligen.

Tycker inte om dig, har aldrig gjort det. Släpp ditt förbannade grepp om mig! Du är inte välkommen här.

Allt går bara sönder... hör hur det krasar inuti. Vägrar inse, vill inte. Det berör mig inte, har inte med mig att göra, ingenting. Absolut ingenting. Kroppen är trasig, jag är trasig... hostar galla över allting. Du kanske tror att det är ok... långt ifrån.

Låt mig vara, men låt mig inte vara...

Svag, klen, liten och vidrig. Spyr på dig...

Blodsmak i munnen och saltdränkta kinder...

Hatar dig, du låser fast mig. Gör att jag aldrig läker, nånsin. Hatar dig, släpp mig... låt mig bli hel och stark igen. Sluta trasa sönder... sluta... bara sluta.

Är det så svårt?