Efterskalv...

Det är alltid lika intressant... de som uteblir. Betraktar man är det mycket enklare att se än när man är mitt uppe i röran, kaoset... Vet inte ens om det berör mig så som det brukade. Visst, det stinger till... men ärligt talat så är det någonting som man vant sig vid.

Sedan kan man ju alltid grubbla på varför, hur det kommer sig... men jag orkar inte tävla längre. För vad är vitsen med det? Bevisa för resterande att man kan? Jag vet om att jag kan om jag bara vill... grejen är den att det är inte så mycket som jag engagerar mig i, men när jag väl gör det så har övrigt motstånd inte en chans. Tröttnat på att bevisa för andra? Ja, den enda som jag behöver bevisa någonting för är mig själv... och måste jag bevisa någonting för vänner så är de inte mina riktiga vänner. I min värld går inte vänskap ut på att hävda sig, det går inte ut på att bevisa saker.

Hade en rätt härlig grubblarstund när jag gick själv på Göteborgs gator när klockan närmade sig 5 på söndag morgon. Från Avenyn till Johanneberg, det är uppförsbacke hela vägen och jag kan säga er att det inte riktigt är det bästa när man går runt i klackar. Men bra att gå genom en sovande stad, enskilda människor till och från. De fulla människorna som förstör stämningen har sedan länge däckat någonstans och kvar är bara de som långsamt tar sig hemmåt. Folktomt, bra när det kändes som om människorna kvävde en...

Grubblar rätt mycket nu för tiden, har inte klurat ut om det är bra eller dåligt. Inte heller om hela det här att dra sig undan ger mig något positivt. I helgen kändes det i alla fall som jag återigen tagit ett steg längre bort... från vad? Det var enklare förr att bara glida med i det glada, i det ytliga och flummiga. Nu undrar jag mer varför jag ska göra det? Sätter ner foten där jag tidigare bara spelade med och inte brydde mig. Känslan är att jag vill ha en anledning för att göra saker, inte bara för att.

Nåväl, man kanske lär sig så småningom att balansera bägge delar utan att få överslag...