...

Vad ska man säga...

Känner hur det kommer krypandes... som en bekant men ej omtyckt garanti. Kommer nog bli tokig snart.

Ska jobba hela dagen imorgon med. Rolig helg... jobb. Men just nu så ska jag faktiskt ärligt säga att jag hellre tar det än allt annat för stunden. Jobbrollen kan jag utan och innan, den sitter som en smäck. Behöver mycket sällan fundera över någonting annat. Smilet sitter, käckheten sitter och mitt översociala och sjukt trevliga jag är alltid på topp.

Inte underligt att man spyr på sig själv ibland.

Underbart dock att vara tillbaka med vissa av mina kunder. Så genuint underbara människor som jag bara vill hoppa på och krama om. Får göra det i skallen istället. Men det är dem som håller mig kvar, dem som gör det hela värt det? Mhm... guld. Inte i pengar, men i annat.

7 dagar... så länge måste jag ytterligare hålla mig borta från att träna. Hatar det. Tänker fuska. Känner mig själv för väl för att tro något annat heller. Tisdag onsdag får bli lätta pass bara. Smyga lite, ingen ser mig eller hör mig. Men jag kommer få svettas och vara totalt flyförbannad på mig själv och världen över att jag är tillbaka på tjejvikter igen. Fast fortfarande i en annan del av kroppen så kommer jag känna mig nöjd. Förbannad och nöjd är en kombination som jag gillar lite på en höft.

Men måste få börja igen... måste. Psyket tål inte detta, känner hur motivationen och stubinen kryper för varje dag som går. Känner hur tankarna får ta större och större plats i mitt huvud. Det är otillåtet! Och jag tänker inte tolerera det. Så träningsförbud my ass... den ska få jobba.

Har tänkt på massa andra saker med när jag legat halvt sömnlös och planerat bröllop och annat. (Förövrigt så var bröllopsplaner den bästa anti-jobbiga-pojkar-amuletten jag hittills sprungit på. Varför kom ingen på detta tidigare?) Vill mycket just nu... samtidigt som jag inte vill någonting. Det gör mig mer förvirrad än någonsin. Innan var jag åtminstone säker på en sak. Jag visste att det enda som jag visste säkert var att jag inget säkert visste.

Får ibland känslan av att jag behöver komma bort från allt. Radera mig själv... helt och hållet. Radera allt som har med mig att göra. Men så kan man inte göra, vill inte heller bli av med allt. Vet ärligt talat inte heller om jag ens vill bli av med något? För vad vet jag om just den väskan påverkat mig på något specifikt sätt som kommer leda till något positivt i framtiden? Hur vet man något? Man vet helt enkelt ingenting... de som påstår att de gör måste ju vara helt sinnesförvirrade. För seriöst... om du tänker efter... finns det något som du vet? Jag menar... helt säkert? Tror aldrig att man kan göra det... för framtiden är oviss, hur kan du då ha bestämt hur den ska vara? Eller hur den ska bli? Eller vem du ska bli och hur du ska vara? Och idag kanske du tror dig veta att himlen är blå och gräset är grönt... men om några år kanske de bevisar att allt är färgneutralt. Var då det du visste innan sant? Eller var det bara fel? Eller var det bara tillfälligt sant? Eller... helt enkelt bara så att du faktiskt inte visste?

Vi vet inte ett dugg. Så slappna av och sluta upp med att ha en pinne uppkörd i röven. Men du får givetvis ha det om that's the way you want it. Menar bara bara för att DU tycker om att ha en pinne uppkörd i röven... så innebär inte det att alla andra tycker om det ochså. Vi alla föredrar olika saker, det är vad som gör oss intressanta och vad som gör att vi kan lära oss saker av varandra.

Att tro sig veta något är inte relevant... inte heller att tro att man kan tillföra något till denna värld. Du är mini. Öppen för förslag och utveckling däremot... det är det enda som betyder något för mig. Så hey, jag är villig att prova att gå runt med en pinne uppkörd i röven om du är villig att prova någon av mina små egenheter. Man vet aldrig förrän man provat och man kan heller aldrig förstå något om man aldrig försökt sätta sig in i ämnet.

Och nej... jag har inte den blekaste om vad fan jag babblar om just nu. Babblar om nonsens (för det är vad allt är ändå) så får jag ur mig lite utan att beröra det som folk ändåså inte ska ha reda på.

Men nonsens är faktiskt rätt bra. Ni som känner mig vet att jag är ett fan av att babbla nonsens... någon gång ibland dyker det upp något som kan feltolkas som vettigt. Men jag lovar, det är nog mest nonsens som hamnat på villovägar.

Jag längtar så det skriker inombords till fjällen. Även till känslan som bodde inombords. Ovärderlig... både fjällen och känslan. Fyll alla mina sinnen med de båda... kommer aldrig att bli mätt på de ingredienserna. Någonsin.