Rampage...

Just nu skulle jag så gärna vilja att bara be dig att dra åt helvete. Eller be? Ursäkte mig... fel ordval. Skulle vilja vråla det rakt i ansiktet på dig...

Har kramp i muskler.... ont i käkarna. Är förbannad... från ingenstans. Bara förbannad.

Sluta försök... sluta tro. Är inte som du tror och tänker aldrig heller bli sån.

Stressad och förbannad. Strålande... borde ha sovit för länge sen för att vara pigg inför imorgon. Men just nu skiter jag i det med. Fuck it... vad är det värsta som kan hända? Får sparken pga att jag är inkompitent? Jomen grattis. Redan kommit på det?

Och är inte så oroad... vet om att jag är grym och då är det inte svårt att hitta nytt jobb. Har ju ändåså 2 andra vid sidan av detta. För seriöst, varför ha ett liv när man kan jobba tills man får för sig att det är vad livet går ut på.

Vart tog flummet och glädjen från i lördags kväll vägen?

Jag behöver flytta... långt bort.

Eller så känns det just nu... känner hur jag bara stirrar på telefonen ibland när den ringer eller för annat väsen. Orkar inte och vill inte heller svara. Bara några få (som inte är jobb) som kommer fram till mig.

Fick en dum tanke innan. Ska inte göra så... för vet att jag skulle ångra mig sen. För seriöst... ibland vet man inte sitt eget bästa när man är inne i bärsärkargång. Eller... någonsin.

Sluta tänka och ställa mig i duschen och låta föraktet, ilskan och frustrationen bara rinna av mig?

Om ett litet tag... tänker vara arg ett litet tag till.

Behöver hitta någon som gör mig glad. Genuint glad.

Lätt att säga, svårare att genomföra...

Jag behöver ventilera! Varning varning varning... babbel, nonsens och idioti coming your way.

Som vanligt är det väl nog bara jag själv som spelar små trick med mig. Jag har en tendens till att göra så.

Gjorde fruktsallad nyss. Björnbär, kiwi och mango som jag värmde lite grann för att få den där solvarma smaken. Smakade så löjligt mycket sommar att jag nästan kände mig helt solkysst.

Okysst... nej nej nej, börja inte nu igen!

Är världens största fåntratt...

Och spontana impulser är tur att jag än så länge kan kontrollera... för det kunde ha slutat väldigt... dåååligt, skumt och underligt. Erhm...

Man kan ju inte mer än undra...

För känslan är inte alltid helt bra. Men det kanske bara är jag som hör den tickande klockan? Bara att vänta på att den detonerar.

Skulle villja slippa det där ständiga bakomliggande gnagande... momentet. Skippa det helt och hållet. Med det är ett tecken på att man är männsklig när man oroar och bekymrar sig för andra människor?

TickTack...

Löjligt hur något positivt kan komma med en sådan skräckblandad förtjusning?

Men men, brejk från stan ska det bli. Ska bli skönt att kunna andas igen.

Störda drömmar och briljanta ideér...

Vad jag har drömt inatt vet jag inte ens om jag kan förklara till någon ens face to face. Helt sannslöst! Och även om jag tror att det var en mardröm (?) så kom det in ett visst speciellt inslag som hade så mkt humor att jag är rätt säker på att jag skrattade i sömnen.

(Sen att det som var humoristiskt var hur de dödade min klan och vad de gjorde med kropparna efteråt... säger väl kanske mer om min humor än att det faktiskt var roligt?)

Men sammanfattningsvis så har jag (efter inatt) kommit fram till att Lappar är jävligt äckliga små människor... med väldigt säregen och morbid humor.

Men men, för att ta mig till mina briljanta ideér. Har nämligen kommit på det mest fantastiska någonsin. Aldrig mer ett bekymmer, nånsin! Ni må kanske redan tro att det är detta jag gör men OJ vad fel ni kan ha. Det försigår alltid väldigt mycket innanför pannbenet på mig, alltid... och mycket.

Så vad är då lösningen? Jag ska sluta tänka!

De enkla lösningarna är de bästa? Och denna är ju så briljant i sin enkelhet att det bara inte kan gå fel.

För att förklara de senaste dagarna och förklara mitt goda humör så får jag väl säga att i tisdags fick jag ordern från farbror Doktorn att kliva in i gymmet och börja pressa mig så hårt jag bara kan. Med 9 veckors abstinens i kroppen så var jag nära (om jag inte varit så ofantligt trött och haft sladdar hängandes från varje lekamen och... well... fastsatta över hela mig) att hoppa på honom och krama honom av lycka. Det och att jag hade en syremättnad på 98%... fatta hur löjligt bra det är för en som varit sjuk i 9 veckor med vad vi nu tror är en väldigt dåligt utläkt lungsäcksinflammation. Det är helt sannslöst bra! Jag är en fena på att plocka upp syre :D

Hans order förklarar ochså varför jag gick in i affären och köpte tio (10!) paket dextrosol och gick ut igen. Vi kan ju säga att de i kön och hon i kassan kollade lite underligt på mig. Men jag ska knapra sånt och då måste man ju ha ett litet lager. Funkar inte detta här så ska jag börja gå runt med en blodsockermätare och kolla det var och varannan sekund och jämföra med när jag får mina däckningsattacker.

Så igår var jag inne i gymmet och kände mig så stolt över hur lugnt jag tog det. Blodkänningen i näsan och halsen kom redan efter 15 min så det var nog bra att jag höll mig bestämt på lugn nivå. Körde bara:

10 min crosstrainer
4x10 40 kg latsdrag
3x10 40 kg rodd
4x10 70 kg benpress
3x10 50 kg knäböj
3x10 60 kg vadpress
2 km rodd

Är helt nöjd över att jag inte körde på mer, framför allt på ben. Hade lätt kunnat gå upp i 80 kg i knäböjen, men ville inte pressa mig något alls. Eller börja blöda hysteriskt med näsblod mitt i gymmet :) Lugnt och metodiskt, det var min plan och det höll jag mig vid. Tjejvikter... jaaaa. Men jag var inte ens ilsk över det. Får vara klen som en tjej iaf denna veckan ut, så får jag börja öka upp från och med nästa vecka igen.

Längtar mest av allt tills den dagen knäböjen ligger på 100kg igen. Det är vad jag anser vara mer åt det lagom-hållet enligt vad jag anser tjejer ska kunna klara av.

Ska ner och köra lite marklyft nu innan jobbet. Marklyft, dips och delta ligger på schemat. Lugnt och fint... med flugvikter givetvis. Djupa andetag, spänna bålsmuskulaturen och börja om igen. Nice 'n' Easy.

Snart kommer jag bli tight och stor igen... men inte för snart.

...

Något är seriöst fel... vet att det är idiotiskt att oroa sig, men jag kan inte hjälpa den kalla klumpen spm jag har i magen.

Slocknar... fullständigt. Det finns inte ens ett val, biter ihop. Känner hur kroppen stänger ned sig för var minut som går. Höll på att somna sista timmen på jobbet, började att känna mig trött redan näst sista kunden. Hur ofta får man i smått panik springa in i en mataffär och köpa en kaka, bara för att man ska lyckas hålla sig vaken och hålla paniken under kontroll på hemvägen?

Jag gör inte sånt! Kan alltid kontrollera mig själv. Men det var som att jag inte hade ett val... får jag inte i mig socker nu nu nu nu så slocknar jag.

Hade tänkt träna idag. Det får jag strunta i. Kan för stunden hålla mig vaken pga sockerchocken. Väntar på att läkaren ska ringa upp mig... 35 min kvar av idag. Annars får jag ta det imorgon. Men 35 min måste jag hålla mig vaken. Vill mest av allt blunda...

Hela bröstkorgen gör ont och jag vill helst sova....

Trodde seriöst att jag skulle börja orka saker... men så fel man kan ha ibland.
-------------------------------------------------------------------------------
Men nu precis under tiden som jag oroat mig här så har jag fått jobb. Eller ett till jobb. Så det ska bli kul. Ska upp nästa onsdag och kolla runt lite. Så numera har jag tre jobb att pyssla med. Sånt orkar jag tydligen, men min jobbroll sitter som en smäck och ett av kriterierna för att få jobb där var att man har humor. Och det om något har jag :)

Så nu är jag lite gladare... skönt det. Ska bara låta sockerchocken gå ur kroppen och lägga mig och sova tror jag. För kroppen är död

Syntax error...

Jag återkommer när jag återkommer. Får se när det blir.

Behöver bara få... rensa huvudet. För mig själv... få ordning på mig själv.

Frisk... det är målet. Och för det krävs det att jag enbart fokuserar på mig själv. Ingen annan... rensa ut allt annat som okuperar mina tankegångar. Så jag kan fokusera på att rent ut sagt sparka arslet av vad än nu det är jag har. Egoistisk och självcentrerad... tills det att detta är besegrat.

Förlåt... men det är så det måste vara.

För jag orkar inte med mer av samma vara nu.

Finito.

Ilska...

Känner hur det bara kokar inombords... och det lägger sig inte. Kan stundtals förtränga det men när jag minst anar det så flammar det upp igen. Ilska, irritation... frustration. Vill bara skrika!

Eller nej, vill in i gymmet och ta ut allting på vikterna. Ta ut allting genom att ta ut mig själv fullständigt.

Arg... besviken? Jag vet inte... det är en salig blandning av allt just nu. Och när jag inte tränar så har jag lite svårt att kontrollera mitt humör. Blir en iskall ton i rösten ibland som tar sig igenom mina spärrar. Hör den, ser hårdheten i min blick, i min käke. Försöker smälta, mjuka upp... än så länge så kan jag få tillbaka det under kontroll.

På måndag går jag in i gymmet igen... jag varken får eller borde men jag skiter i det just nu. Kommer göra något dumt om jag inte får träna, väldigt dumt. Och så kul ska vi inte ha det.

Nya planer... bara för att överleva kommande halvår.

Att man kán känna sig så sprickfärdig av ren irritation var något nytt för mig. Nästan så jag gnisslar tänder.

Om 8 dagar är all medicinering slut förrutom kortisonet. Kommer jubla (om det gjort mig frisk)... avskyr att gå på en massa preparat som förstör mig, förstör min skalle och min kropp. Fullkomligt avskyr det...

Men blir jag bra så är det värt det. 6månaders helvete är 6månader mer än vad jag i normala fall klarar av.

Behöver nytt, behöver liv och rörelse... behöver uppskattning. Är glad för att det finns några riktiga pärlor i min omgivning som stått ut med mig när jag varit så fullkomligt hopplöst jobbig det sista.

Förlåt... men det ska gå över snart