Give me a break...

Eller ännu bättre. Lämna mig i fred och låt mig vara i fred för resten av mitt liv. Tack? Men nehej det är ju inte så det funkar... kommer väl antagligen alltid att vara... sån här. Och visst det gör mig till mig men vem bryr sig? Jag avskyr att vara sån här och det gör ingen nytta för någon annan heller. Så vad är bra med det hela?

Jag mest vantrivs med det mesta... allt som är jag och allt som ingår. Massa guldkorn i form av kunder som lyser upp tillvaron titt som tätt. Men i övrigt???

Vantrivs så sjukt, enormt mycket. Känns som om jag sviker allt och alla, konstant. Och även vice versa. För alla är så busy med sina egna liv, sina egna planer och sina egna problem.

Och jag begraver mig i jobb.

Och jag antar att det är så som det ska vara.

Men förstår inte att jag ska behöva skriva ut saker i självlysande neonfärg för att folk ska få tummen ur. Så gör jag det? Nej... jag har mig själv att skylla för det ochså. Men seriöst... sen när har jag någonsin varit bra på sådant? Aldrig... det ligger inte i min natur och det ligger inte för mig att bara vräka ut saker och ting (när det rör saker och ting) i klartext.

Känner mig bara less på tillvaron, less på folket och less på allt. Skulle kunna jobba 7 dagar i veckan de närmaste 4 månaderna och jag tror inte ens att det skulle märkas. Så det känns just nu i alla fall. Hade varit så skönt att göra som förra gången... bara flytta utan att säga till folk förrens sista dagen. "Hejdå... försvinner 400 mil bort så sorry". Så varför gör jag inte det? Har jag blivit feg på äldre dagar? Känns så... men ochså för att jag saknar tillfället. Behöver ett jobb att flytta till. Är snart villig att ta ett anläggningsjobb där jag blir tvungen att jobba skiten ur mig för inget betalt (typ som nu... fast inte) bara för att komma bort från allt.

Blir bara stressad... blir bara tråkig... blir bara äcklig. Dåligt samvete för allt som jag borde göra, allt som jag borde ta mig tid till, allt som egentligen måste hinnas med som jag bara sopat in under mattan. Och ni säger att det inte är mina problem, att jag inte borde bry mig som jag gör och stressa över det som jag gör? Gå och häng er säger jag då... hur fan kan ni tro att ni vet hur det är och hur jag ska göra? Det är visst mina problem... och jag borde visst bry mig som jag gör. För seriöst hur egoistiskt och korkat är ni funtade som tror att det ska funka på ett annat sätt? Känner inombords att jag ibland vill vrida huvudet av er när sådana kommentarer kommer... bättre ni håller käft än säger åt någon hur ni anser att de borde göra. För seriöst... hade det varit SÅ enkelt att vara vända ryggen till och gå min väg tror ni inte att jag hade gjort det för länge sen då?

Precis... men så GÖR man bara INTE. Idiotiskt att tro något annat.

Och det får mig bara ännu mer till att vilja springa så fort benen bär mig... bara bort. Bort från detta, bort från allt... bort från er.

Hur svårt kan det vara att fatta... att inse... Jag börjar seriöst att undra ibland. Bryr ni er? Försöker ni ens? Ibland tvivlar jag mycket hårt på just det. Ord säger mig ingenting... de är tomma utan betydelse. Saker man gör däremot förstärker orden och ger dem betydelse... enorm skillnad. Väldigt.

Men så kanske bara jag tänker? Känner?

Men fine... jag kan ta det. För jag vet att jag antagligen kommer börja tycka om människorna igen. Det blåser över. Även om varje gång kräver en starkare och hårdare storm än tidigare.

När blir det för mycket för banden? När kommer de att brista?

Förhoppningsvis bor jag inte kvar i denna dynghög vi kallar för Sverige då... så förhoppningsvis går banden inte sönder.

Gungfly...