Saturday, February 3, 2007

Ovisshet...

Osäkerhet, står på en grund av gungfly. Framtiden är så oviss och jag kommer med goda råd? Förstår egentligen inte varför jag är så klartänkt i andras situationer när jag knappt kan urskilja min egen näsa när jag ska reda ut min personliga röra.

Tårar... inte mina egna denna gång. Tårar som lett till samtal som aldrig tidigare berört sådana ämnen. Om hennes psyke, om mitt psyke. om hur vi bägge mår och har mått under en längre tid.

Familjesituationen är inte stabil.

Visdom...

Det hela med att ordspråket "Man lär sig av sina misstag..." tydligen existerar har helt och hållet undgått mig. För nu sitter jag här, igen, med huvudvärk och kliar mig frenetiskt på ett liknande sätt som en heroinist skulle göra. Om du är allergisk mot kakao så bör du inte äta "Choclat extra noir".

I en logisk hjärna så skulle de te sig som en fullständigt idiotisk handling. I min får det mer en slöja av "Jamen, så farligt är det inte...väl. Mörk choklad är ju bra för en. Lite kan väl inte skada? Right?"

Men nu sitter jag då här, med en vänster arm som beter sig som om den vore sprungen ur helvetet, stickande ögon och med ett huvud som inte vet vart det ska ta vägen. Kakaon går rätt upp i hjärnan på mig, det är inte hälsosamt. Snurrar och beter sig som om jag går på en annan drog.

Var det någon som nämde normala reaktioner? Kan jag inte bara lära mig någon gång? Tydligen inte... ska gå på jakt efter några piller mot allergiska reaktioner... innan jag kliar sönder mig själv. Skulle nog vara vettigt eftersom att jag för stunden sitter och försöker klia mig på ögonen...

Självkännedom är ett bra ord.

Friday, February 2, 2007

Erhm...

Google är en väldigt intressant mackapär, den kan till exempel ge en information om sig själv som man inte ens visste om. Som att jag för två år sedan tydligen blev anmäld till disciplinnämden... detta kan jag då lugnt meddela världen om att jag inte hade den blekaste aning om.

Man lär sig något nytt varje dag?

Nåja, en parantes i allt sudd som för stunden råder...

Det är bra när man går omkring här hemma och ler och är vanlig när man är allt annat inombords. Varför ska jag göra det så svårt för mig själv att tillåta andra människor att älska mig... och tillåta mig själv att tro på att jag är älskad? Nej nej, istället förvrider jag det till att eftersom de inte ser genom mina falska fasader så bryr de sig egentligen inte om mig. I alla fall inte tillräckligt för att genomskåda mig? Det är helt hälsosamt har jag hört.

Var det någon som sa egoistiskt psykfall?

Borde lära mig...

Ska inte skriva när jag är ledsen. Det blir lätt så fel då... men jag är trött. Orkar verkligen inte bry mig om vad jag borde eller inte borde göra idag. Att jag borde kontrollera känslor och diverse andra komponenter som påverkar ens ansiktsuttryck.

Vet inte i vilket fack som jag ska lägga dessa svängningarna? De som tar mig med överraskning, som bara behöver en liten push för att utlösas.

Perfektheter...

Tål inte det idag. Självkänslan är någonstans och krälar under golvplankorna. Jag brukar i vanliga fall säga att jag inte tycker att ordet hata passar in i några tankegångar då det är ett för starkt uttryck. Men det är snudd på att rinna ur mina fingrar... sträcker mig till att jag avskyr så som jag är just nu? Nej, jag hatar det verkligen. Det är en bagatell egentligen... en ytlig sådan. Men mig spelar det ingen roll vad omgivningen än säger. Mitt egna huvud är starkare.

För att jag eller omgivningen ska segra över det krävs det radikal förändring av mig själv. Måste hitta tillbaka igen... gör jag inte det så kommer jag aldrig närmare att må bra. Ytligheter... men viktiga sådana. Eller nej, viktiga är fel ordval... förvridande?

Mår illa... väldigt. Vet vad som krävs, men svårt att bygga upp motivationen till att komma in i rutinen att plåga mig själv varje dag. Den rutinen trivs jag i när den väl satt sig... det skapas ett beroende. Ett starkt sådant... får panik om jag inte uppfyller det.

Nu är det helg... det är mörkt och regnar utanför mitt fönster. Slås återigen av hur vädret speglar mitt humör.

Thursday, February 1, 2007

Nostalgitripp...

Sitter och lyssnar på Kings of Convenience - I'd rather dance with you och känner 18-års vibbarna komma smygande. Mys. Den har man dansat till några gånger vill jag allt minnas...

Och för stunden råder det dumpning utav sjukdomsläran. Överväger ett varmt skumbad i stället... eller träna? Hmm, det hade varit rejält skönt det. Ska nog gå ner till mig, träna en timme och sedan bädda ner mig i sängen med det akuta skadeförloppet. Japps, sounds like a plan.

Tog en paus nyss för att kolla på Vänner med far min. Skönt att få skratta lite i all stress. Känner att ögonen inte klarar mer irriterande ljus från dataskärmen nu... de svider och är röda. Tror bestämt att det är ett tecken (ungefär som annonsen för postorderfruar som Ellen fick syn på precis efter vi diskuterat oss fram till att kärlek suger och att vi istället ska satsa på att bli lyxluder ^^ (Det hela började med att Malin nämde att kärleken inte går någonvart och att vi två bestämde oss för att ha en plan/lag för hur vi ska få det att funka innan vi slutat skolan... sen dök Ellen in i diskussionen ^^))

Nåja... nu blir det träning. Se hur länge ögonen lyckas hålla sig öppna idag (och när de väl sluter sig så hoppas jag innerligt att nattens andra dröm även infaller då. För den var... intressant)

I'd rather dance with you than talk with you
so why don't we just move into the other room
there's space for us to shake, and hey, I like this tune

Even if I could hear what you said
I doubt my reply would be interesting for you to hear
because I haven't read a single book all year
and the only film I saw, I didn't like it at all

I'd rather dance than talk with you

The music's too loud and the noise from the crowd
increases the chance of misinterpretation
So let your hips do the talking
I'll make you laugh by acting like the guy who sings
and you'll make me smile by really getting into the swing

I'd rather dance than talk with you

I'd rather dance with you

...

Sådär... vågade plocka upp telefonen och ringa lite samtal. Antagligen fixat praktikplatsen? I alla fall om han tycker att jag verkar vettig. Annars får jag leta vidare. Men men, ska ringa på måndag igen och komma förbi kliniken.

Puh, nervositet...

Och jag är kärnfrisk? Var och fick mina provsvar innan. De var prickfria. Tydligen kan det aldrig vara något fel på mig. Nåja...

Nu ska jag ut och rida två hästar allt. Mhm, de ska trots allt igång nu så att tävlingsäsongen kan starta kort efter skolan slutat.

Sen blir det tentaplugg. På riktigt... för den kommer att gå åt helvete. Så egentligen finns inte motivationen där, men jag ska försöka. Kommer att bli så förbannad på mig själv när jag inte får det där MVG:t som ändåså är omöjligt att uppnå denna gång.

Bullskit...

Silent night...

Jag ska vara ärlig... jag trivs inte. Inte för stunden, inte med mig själv och inte med mina prestationer. Känns snarare som om jag ibland hamnar i små bubblor av inbillad lycka. Och vi vet alla vad som förr eller senare sker med bubblor?

Kunde inte somna igår, tankarna malde och lät mig inte vara. Plågade mitt sinne med ångestkänslor och självhat. Tack? När man sedan slutligen lyckats tvinga sig själv till sömn beslöt sig mina plågoandar att fortskrida med sitt jobb och vrida mina drömmar.

Behöver jag påpeka att jag är trött?

Måste ta tag i det här nu, annars vet jag inte vad jag kommer att hitta på. Min skalle mår inte bra av det, jag själv får panik. Finner inget positivt i det, så varför bryter jag inte mönstret för?

Nu är det slut... no more. Stress och press ger mig ingen anledning att tappa greppet om situationen. Självdisciplin? Ska få den att existera igen, komma på rätt köl. Få tankarna att försvinna. Vill inte vakna mitt i natten med tårar som rinner ner för mina kinder. Vill inte ha det så...

Frågan är bara hur man omvandlar någonting från tomma ord till verklighet...