Mer Queen åt folket!

Detta kan hålla i sig tycker jag :) Uiiiiiii :)

Ska vara vuxen snart och besiktiga bilen. Kanske snabbstäda den en vända först bara... för den ser ut som hej kom och hjälp mig. Skola ikväll. Ledigt imorgon. Ska bara träna, plugga och träffa Sofie. Vad jag vet hittills åtminstonde. Känns som om det ligger mer saker i luften där :)

Don't stop me now!

Mönster...

Kommer på mig själv med att känna igen vissa, mer eller mindre exakta, beteendemönster som jag så många gånger förrut sett mig själv i. Jag vet ju precis hur det kommer sluta. Så jag frågar mig själv: Ska jag fortsätta? Eller sluta upp med det hela?

Och helt ärligt så vet jag inte. För jag vet inte vad som finns att hämta. Att lulla runt och låtsas som om det regnar orkar jag då verkligen inte göra. För det regnar faktiskt inte. Sen kan det ju tyckas onödigt att pusha saker och ting. Men det är så jag fungerar. Det är så mina försvarsmekanismer är dragna.

Men igår skrattade jag, genuint och uppriktigt. I sällskap av roliga människor som jag knappt känner, om överhuvud taget. Kände en del av mitt gamla jag. Kände att jag inte behövde anstränga mig, utan bara vara glad. Det ska inte behöva vara en kamp. Så varför är det så annars?

Det sätter griller i skallen.

För jag kan ju. Beviseligen är jag inte helt borta. Hon finns där. Behöver bara vara i omgivningar som tillåter hennes existens.

Så jag frågar mig: Vad är nästa steg?

Just nu att bli av med den bultande huvudvärken efter dagens korvstoppning i skolan.

Men det är ju bara i nuet, i denna sekund. Men det primära, grundläggande... kärnan i det hela? Hitta saker, personer som gör mig glad och vila upp mig där? För att ständigt vara i valet och kvalet eller ha dåligt samvete gör då verkligen inga positiva effekter på ens psykiska välmående.

Stressen med skolan, jobben, psyket, familjen och kroppen kan jag bara klara av om jag får en ventil. Jag behöver det... det är nästan såpass att jag KRÄVER det. Min person kräver det... för annars går den under. Och de som inte förstår det vet jag inte vad mer jag ska säga för att de ska förstå. Nej jag kommer inte bara studsa upp igen, för jag behöver stödet. Jag behöver glädjeämnen, syre, känslan av att man har någon att vända sig till. Känslan av att man kan höra av sig när som och bara hitta på något eller inget alls. Känslan av att någon bryr sig om mitt välbefinnande. Men framför allt känslan av att kunna ventilera allt det där som man bär runt på, bygger upp, stänger in, trycker ner. Behöver ventilera för att må bra.

Och det gör man genom att få stunder av att känna sig glad, känna sig upprymd, känna sig sedd och hörd.

För seriöst, jag har tagit mig rejält med vatten över huvudet. Och värre kommer det bli. Men jag vill inte ge upp bara för att jag är i obalans och är ordentligt slutkörd. För jag vill klara av detta. Och ska jag misslyckas ska det vara för att jag inte klarar av detta rent prestationsmässigt, inte pga att orken inte finns där. Tänker du låta mig kämpa mot att drunkna själv eller hjälpa mig att hålla näsan ovanför vattenytan?

Imorgon är återigen en dag med korvstoppning. Hoppas på att vara lite piggare då. För idag bröt jag ihop i en fnissattack mitt uppe i allt, kan inte ens minnas sist jag gjorde det. Så jäkla skönt. Gillar skolveckorna, det är tiden däremellan som jag känner paniken krypa sig på. Men förhoppningsvis.... förhoppningsvis ska jag klara detta.

Söndag...

Säg inget till de andra.
Säg inget till de andra.
Men jag har länge önskat att jag var en annan.

Söndag... och det enda jag vill är att det ska bli måndag kväll. Lever från tillfälle till tillfälle. Enda stället som jag känner mig hemma på. Enda stället jag har kontroll över. Enda stället som jag känner mig säker på.

Försöker, försöker, försöker. Känner mest ju högre upp för muren jag klättrar desto fler tegelstenar byggs på den. Antigen kommer jag stå jävligt högt upp när jag äntligen tagit mig upp på kanten. Eller så blir fallet jävligt långt ner igen...

Jag vet inte hur man gör längre. Det som var så enkelt... gick så lätt. Nyfikeheten. Bortblåst... död? Det var ju så bekymmersfritt innan. Hur gör man?

Hur jag än vänder och vrider på det hela. Hur jag än stålsätter mig så blir det bara bom-stopp-tvärnit att ta sig förbi den där osynliga barriären. Varför? Det är varken något nytt eller banbrytande. Det bara är... inget som ska funderas över eller som ska behövas kämpas med. Vad är det som tar stopp? Vad är problemet?

Får fortsätta pusha så kanske jag kommer igenom? Men till vilket pris? Gör ont när jag känner hur jag drar tillbaka alla känselspröt och håller mig till den lilla sfär som jag just då befinner mig i. Säkert, tamt, lamt... handlingsförlamat?

Sociala Allan, hur lång semester har du tänkt dig att du ska ha? För evigt? Kom tillbaka för i helvete! Ingen gav dig rätten att säga upp dig. Ingen...

Du frågade inte ens om lov innan...

igen...

Tårar som trillar ner för mina kinder. Stora, långsamma... lämnar ränder i jobbsminket.

Saknad... saknad efter så mycket. Saknad efter så många.

Drömmar gör mina nätter instabila. Sömnen får ej vara hel. Avbrott, uppvaknanden... ständigt.

Imorgon är det början på ytterligare en vecka... ytterligare en.

Hur stoppar man tiden?

Försöker... men inget kommer tillbaka. Vad är det som krävs egentligen?

Saknad... ekande stort tomrum. Saknad...

...

Att något man jobbat så hårt med kan raseras så lättvindigt.
Lär man sig att tycka om den sura eftersmaken?

Eller ska man tro på att det blir bättre?

Vet bara att jag får bita ihop. Som vanligt. Och hoppas på att det är glömt så snart som möjligt.

Saker gör bara ont om de kommer upp till ytan.

Funderingar och tankar...

Vad är skillnaden egentligen? Rätt mycket skulle jag säga egentligen.

Väljer just nu att inte engagera mig. Framtiden får utvisa vad det hela innebär... om det nu innebär något alls. Försöker att inte tolka. Blir aldrig bra utan all fakta.

Tiden får utvisa...

Vad det än är så kan jag inte låta bli att undra vad det är som rör sig där uppe. Om det ens cirkulerar tankar om detta där överhuvud taget. Kanske?

Om inte... så får tiden utvisa.

No more har jag sagt till mig själv så många gånger. Kanske börjar bli dags för en ny omgång?

För jag är värd så mycket mer.

...

salt, salt, salt...

Varje dag...

Salt...

...

salt, salt, salt...

Så jävla salt.

You know sometimes, I'm so carefree...

with a joy that's hard to hide.
Then sometimes again it seems
All I have is worry.
Then you're bound to see the other side

Oh but I'm just a soul who's intentions are good.
Oh lord, please don't let me be misunderstood.

Passar in på någon...

Ligger i sängen och försöker övertyga min kropp om att gå upp. För bilen måste bli parkerad... och cykeln hemcyklad. Vill inte!

Dagens i-landsproblem... I know. Men säger den så väldigt slitna frasen "Jag är så jävla trött" och känner att allt blir förklarat med den.

Har mycket i huvudet just nu men inga ord att uttrycka dem i.

Make it stop...

Snälla?

Allt gör bara ont just nu.

Bristen på motivation gör knappast saken bättre heller. Känner mest för att dra täcket över huvudet och stanna där tills allt har blåst över. Vill inte må såhär, vill inte känna såhär... vill inte vara sån här.

Men finns ingen ork till att ändra på det. Känns som om det skulle kräva för mycket energi än vad jag har.

Ska snart till jobbet nu... känns väl sådär.

Vill bara kunna må ok och kunna prestera bra. Men ju mer jag försöker ordna upp det desto värre känns det att det blir. Logisk? Nej.

Är så trött...

Soppatorsk skulle man kunna kalla det för, kan tänka mig att det är så en bil känner sig när det bara är bensinångor kvar.

Får försöka månaden ut... sen måste något seriöst ändras på.

...

Nyss var det sommar... nu är det höst. Det gick i en rasande fart. Har ju jobbat större delen av sommaren så har inte riktigt märkt att det skenat förbi utanför.

Saker och ting rullar på. Skolan känns bra, men väldigt mycket. Inte bara i allt som ska fastna i hjärnan utan även pressen och alla nya människor. Men jag hoppas på att det går bra. Blev lite översvämmning i tankeverksamheten nu ikväll. Varför tänker jag inte gå in på... you'll never know.

Såg en f.d vän idag. Vet inte om hon såg mig. Vände mig om och fortsatte bortåt jag. Vill inte ta reda på varför det blev som det blev heller. Slöseri med energi antar jag, behöver den till annat. Skolan förslagsvis... och försöka hitta motivation till jobbet. Även om jag tycker mycket om mina kunder, fått skratta mycket idag och även diskutera andra världskriget ;), så är det andra aspekter som jag finner jobbiga. Men det kanske blir lite lättare framöver. Känner lite vind i seglet i och med skolan, slutar stå och trampa vatten i väntan på att drunkna.

Håller på och dealar med lite andra saker med. Kroppen framför allt, den har legat i ide nu ett bra tag. Motivationen dog och även orken. Håller på och bråkar med inflammationer lite varstans. Efter jag var hos Niklas i tisdags kan jag åtminstonde börja äta mer ordentlig mat igen. Och får inte vrålont vid promenaderna heller. Imorse kunde jag öka tempot något, kändes bara i ryggen då så det är ju framsteg :)

Tanken är att gå in i gymmet igen efter jobbet imorgon. Även om det kanske inte känns så lockande med tanke på hur ur form fröken här är. Det samma gäller judon... men jag får bara bita i det sura äpplet och ta tag i det. Blir ju knappast bättre av att ignorera det hela och bli irriterad på det.

Funderingar, funderingar, funderingar. Förhoppningsvis blir det en liten semester i höst... men kanske inte. Får kolla hur illa ekonomin mår först. Om den är döende... eller om den kan överleva ett tag till. För att inte tala om att få ledigt från jobbet... och känna mig lugn med hyra och skola på en och samma gång.

Men det hade varit skönt...

Anyway...fyller år snart. Vet inte om jag helt ser framemot det. Lite saker innan... men det kanske ordnar sig? Det kanske allt gör?

Hoppet dör sist heter det ju trots allt.

Imorgon blir det upp när väckarklockan ringer 05.30 för 60 minuters morgonpromenad. Ska hitta disciplinen igen. Mjukis har jag sedan länge tröttnat på att vara. Förhoppningsvis blir allt det bättre i takt med att kroppen blir friskare.

Oddsen känns ungefär lika bra som att vinna på triss... så alltså finns det en chans i alla fall.

You could be my unintended...

"I'll be there as soon as I can

But I'm busy mending broken pieces of the life I had before"

Ibland kan man ju undra. Andra gånger är det klart som korvspad.

Lägga i en växel till? Eller fortsätta att sitta fast i hubbabubba-stadiet? Hubba-bubba är gott... i alla fall ett litet tag till. Tar det hellre lite piano och råddar iordning mitt bombnedslag när jag känner för det istället. Andas, slappar, håller mig lugn.

För lugn?

Ersch, ibland kan det vara en bra sak det med.

Paus...

"I can see the wall
I can see you running
I can feel the impact
It's sad but true

Maybe you will see
the trees but not the forrest
The cover of a book
But no page at all"

Har tagit paus. Kör på carefree tills jag kommer på något vettigare...

Beslut har tagits. Känns rätt bra. Nästa märkning planeras. Känns rätt bra det med. Nu ska bara denna thildan piskas iordning med så att hon kan stå på sig när allt början rusa på igen. For once and for all.

Mhm.

Vår?

Fick snabbhälsa på Bubben när jag var och hämtade bilen i Kungsbacka nu efter jobbet. Har aldrig sett en mer ledsen näsa än när jag lyfte in honom i Pers bil och den åkte... utan matte! Satt en liten, ledsen staffe och vred på huvudet så långt han kunde för att kunna ha blicken på mig när de åkte iväg. Ont i hjärtat! :(

Sömntabletterna gör iaf somliga saker med mig bättre. Vaknar fortfarande kl 1 men iövrigt så sover jag åtminstonde... och somnar hyffsat. Men när man vaknar är skallen väldigt tung och seg. Men som sagt, det får det vara värt då det ger mig mer stabila timmar under natten. För det går inte att ha det så som det varit. Kroppens återhämtning och läkning är kass rent ut sagt. Sår har tagit över 4 veckor att läka... och nu pratar jag pyttesmå sår. Inte bra!

Men det är mycket funderingar just nu. Om både viktiga och oviktiga saker... eller inget är oviktigt. För mig är det viktigt, för andra kanske strunt samma. Men vad andra tycker DET är om något oviktigt :)

Vill vidareutvecklas... men de saker som jag vill lära mig/läsa till är tokdyra :/ Och jag har inte råd varken ekonomiskt eller mentalt att ta lån just nu. Lite jobbigt, men det kommer fler tillfällen?

Har judon som tur är. Underbara judon... tycker mycket om den. Känner utveckling och det känns bra. Även om jag (trött som en gnu) började garva när jag helt plötsligt kom av mig och kom på att jag satt grensle över en svettig flåsande karl med bar bringa och kläderna helt på tok. Hahaha, behöver jag påpeka att han tog sig loss och låste mig i en fasthållning? Inte tappa koncentrationen... då åker man på däng :P Men det var sån humor i hur en grej kan te sig helt naturlig för att sedan bli hysteriskt kul på en halv sekund.

Känns hårt att jag missar nästa träning + bälteslägret nästa helg :( Men bara att bita ihop och komma igen. Får ju inte vara med där när saker är färska. Hoppas på att det läkt fint så jag kan vara med veckan därpå :)

Mycket funderingar över träningsupplägg med. Hur jag ska köra, vart jag vill komma, hur jag ska få mig själv att uppnå vad jag vill... motivationen sviktar som sagt. Men det ska bli ordning på den med! Kommer nog att kännas bättre med när kroppen får vila sig under natten så återhämtningen kan funka igen. Tappa lite vätska skulle vara skönt. Frågan är då om jag ska börja köra lätt? Men tycker om att köra tungt... vill ju kunna köra så tungt som jag ska (flugvikter fortfarande). Tungt = mer stress på kroppen = mer vätska sammlar sig = bulkig bulkthilda stannar kvar. Hmm, får som sagt fundera. Skulle behöva bolla idéer så det suger lite att jag inte har någon träningstok i kretsen. Får införskaffa mig en sådan helt enkelt.

Just nu har kroppen mest ont, på både bra och dåliga sätt. Ont som i träningsvärk efter judon igår och ryggpasset imorse. Dåligt som i att min vänstra axel mår piss rent ut sagt. Ont gör den, nog rätt så ordentligt, och den behöver seriöst fixas. Trapsen är helt fucked up, deltoideus med och för att inte tala om C3 som sitter helt skevt... bara varit så sen i oktober/november. Braaaaaa. Duktig idiot.

Valborg i helgen. Folk ska festa och vara sociala. Jag ska jobba som vanligt :) Jobbar/jobbat varje "helg" hela våren. Får ta igen det någon annan gång. Men har ju sagt att jag ska försöka bli lite mer social. Även om det tar emot rätt så hårt... men men det är ju en annan historia.

Nu ska jag fortsätta laga mat. Färska tortelinis med röd pesto, fetaost, babymorötter, ruccola och kalkon. Sjukt gott :)

...

kramp...

sömnlös...

ont...

förstörd...

slut...

...

Sluta upp med att få ont i magen över massa bullskit! Känner hur stressen över saker och ting kryper sig för mycket inpå. Låt mig vara! Vill sova en hel natt... vill kunna somna.

Hör hur klockan tickar stadigt och taktfast. I vanliga fall brukar det lugna mig... men de senaste månaderna knyter sig bara en stor iskall klump i magen av ljudet.

Tid som tickar iväg där jag faktiskt hade kunnat göra något annat. Tid som spenderas utan syfte där jag hade kunnat göra annat. Tid som bara rinner iväg när jag hade kunnat ta till vara på den och göra annat.

Idioti...

Hör mina egna hjärtslag... de slår för snabbt. Som vanligt när jag försöker ta det lugnt och varva ner. Inte riktigt det som är poängen med det hela va?

(Men jag har en tendens att missförstå saker och ting...)

Hur länge ska jag låta det fortgå?

Ju mer det blir så här desto mindre blir jag kapabel till att komma fram till någon som helst vettig slutsats. Allt bara springer på i en rasande fart utan att någonting som helst egentligen händer.

Hjärtat slår för fort...

Tiden går för snabbt...

och jag rör mig för långsamt...

Silikon...

Trodde nästan inte det var möjligt att man kunde känna sig såhär tung i kroppen. Känns som om den inte går att rubba ungefär. Ont har den med. Så du kan ju själv tänka dig den kombinationen. Mysigt värre ja.

Hoppas på att mina silikonläppar går ner snart med så jag slipper se ut som en anka. Inte helt snyggt om jag får säga det själv, men jag antar att det lugnar ner sig? Anars får jag ha värsta plutet ett tag till. Nej tack! Det kommer inte matcha mina framtida no-boobs. Så icke.

En sak som jag kommit fram till (återigen) är hur mycket jag ogillar mjäkiga karlar. Seriöst... jag får anfall av dem. Vart är tågan? Vart är ryggraden? Vart är det manliga????????????

Jisses, och folk som tror att jag skulle trivas med en toffel. Ha! Nej fy tusan. Det är och förblir bland det värsta jag vet. Karlar ska vara karlar... rakryggade, bredaxlade och stabila saker. Fyttsikattsingen för allt det andra.

Fruktansvärt trött... imorgon börjar jobbet igen. Finns ingen ände på det där med jobb verkar det som. Får se hur länge till jag pallar. Vet att jag har en ledig dag den 5e maj åtminstonde. Det står inskrivet i kalendern till och med. Går ej att ändra heller, vilket känns bra, i och med andra saker står inbokat den dagen.

Kanske funkar en dusch mot den tunga kroppen? Ska prova det åtminstonde. Måste ändåså duscha av mig helgen jobb så veckans jobb i alla fall få börja med en ren Thilda att smutsa ner... men det tar vi ikväll.

Försök till att ta mig ur sängen där jag kraschlandat med jobbkläderna fortfarande på mig kanske vore en idé? Typ

Älskar känslan...

Hela kroppen gör ont nu. Helt mör. Fruktansvärt skönt!

Gårdagens tunga axelpass och sedan en sjuhelvetes 2 timmars träning på kvällen börjar kännas nu. Älskar att bli dängd i mattan! Ska bli skönt sen när teknikerna sitter så att framför allt ne-wazan blir lättare. Lite svårt annars :P Känna och hitta balansen på den andra samtidigt som man ska komma ihåg hur man bäst rubbar den balansen, får runt dem och in i en fasthållning är fasen inte lätt... bara till att nöta på.

Och ja... sömnen är fortfarande lite rubbad. Eller nej, mycket. Har ändåså sovit bra inatt då jag var helt slut efter träningen. Men fortfarande vaknar jag vid 1 och halv fem. Det gör jag varje natt. Som en klocka. Sämre kvällar brukar jag även vakna lite därimellan. Men alltid finns de två klockslagen med, de är återkommande... varje natt.

Varför? Vad är det som händer då? Jag kan inte komma på någonting. Men beviseligen är det något som händer eller ska hända då. I och med det är varje natt... och varit så nu i... vet inte ens än gång. 2 månader? Mer?

Lite skumt är det i alla fall.

Nåväl, försöka somna om innan väckarklockan börjar ringa om en timme.

Äcklad...

Känslan står som galla i hela kroppen.

Äcklad...

Äcklad, äcklad, äcklad.

Vill ju bara göra det som jag tycker är kul. Vill ju bara ta mig dit jag vill... men det går bara inte att rubba.

Äcklad...

Låt mig få det i alla fall?

Bara det lilla?

Inte mycket jag begär egentligen.

Vill bara få svar.

Ny dag imorgon. Jag SKA börja vända på det. Imorgon bitti när väckarklockan ringer så SKA jag gå upp. Starta så som jag SKA starta.

Låt mig bara få det lilla...

I want to break free...

Börjar seriöst att undra var i felet ligger.

Det funkar bara inte. Så är det bara. Vet inte vad det är som inte funkar eller på vilket sätt det inte funkar. Vet bara att det inte gör det. Punkt.

Så om någon förvirrad själ därute har svaret på vad Vad är så skicka det till mig? Och ännu bättre, har denne dessutom svaret på hur man lagar Vad eller har manualen till Vad så skulle det göra mig lite mindre... hopplös.

Blir seriöst talat helt jävla knäpp.

Ingen träning idag... kroppen stängde ner helt och hållet. Känns lagom patetiskt.

Brukar alltid studsa tillbaka men nej nej. Tydligen har jag slut på studsar. Helt och hållet på den fronten med.

Helt och hållet är tydligen det som sammanfattar allt idag.

Vilket är en sån ironi att det går ju bara inte.

Få det att funka någon jäkla gång?

Men nej inget funkar.

Eller jo... Jobbthilda funkar. Hon funkar alltid. Hon är helt fantastisk... och trevlig är hon med. Alltid uppåt och på topp.

Känner ni henne?