Mer Queen åt folket!

Detta kan hålla i sig tycker jag :) Uiiiiiii :)

Ska vara vuxen snart och besiktiga bilen. Kanske snabbstäda den en vända först bara... för den ser ut som hej kom och hjälp mig. Skola ikväll. Ledigt imorgon. Ska bara träna, plugga och träffa Sofie. Vad jag vet hittills åtminstonde. Känns som om det ligger mer saker i luften där :)

Don't stop me now!

Mönster...

Kommer på mig själv med att känna igen vissa, mer eller mindre exakta, beteendemönster som jag så många gånger förrut sett mig själv i. Jag vet ju precis hur det kommer sluta. Så jag frågar mig själv: Ska jag fortsätta? Eller sluta upp med det hela?

Och helt ärligt så vet jag inte. För jag vet inte vad som finns att hämta. Att lulla runt och låtsas som om det regnar orkar jag då verkligen inte göra. För det regnar faktiskt inte. Sen kan det ju tyckas onödigt att pusha saker och ting. Men det är så jag fungerar. Det är så mina försvarsmekanismer är dragna.

Men igår skrattade jag, genuint och uppriktigt. I sällskap av roliga människor som jag knappt känner, om överhuvud taget. Kände en del av mitt gamla jag. Kände att jag inte behövde anstränga mig, utan bara vara glad. Det ska inte behöva vara en kamp. Så varför är det så annars?

Det sätter griller i skallen.

För jag kan ju. Beviseligen är jag inte helt borta. Hon finns där. Behöver bara vara i omgivningar som tillåter hennes existens.

Så jag frågar mig: Vad är nästa steg?

Just nu att bli av med den bultande huvudvärken efter dagens korvstoppning i skolan.

Men det är ju bara i nuet, i denna sekund. Men det primära, grundläggande... kärnan i det hela? Hitta saker, personer som gör mig glad och vila upp mig där? För att ständigt vara i valet och kvalet eller ha dåligt samvete gör då verkligen inga positiva effekter på ens psykiska välmående.

Stressen med skolan, jobben, psyket, familjen och kroppen kan jag bara klara av om jag får en ventil. Jag behöver det... det är nästan såpass att jag KRÄVER det. Min person kräver det... för annars går den under. Och de som inte förstår det vet jag inte vad mer jag ska säga för att de ska förstå. Nej jag kommer inte bara studsa upp igen, för jag behöver stödet. Jag behöver glädjeämnen, syre, känslan av att man har någon att vända sig till. Känslan av att man kan höra av sig när som och bara hitta på något eller inget alls. Känslan av att någon bryr sig om mitt välbefinnande. Men framför allt känslan av att kunna ventilera allt det där som man bär runt på, bygger upp, stänger in, trycker ner. Behöver ventilera för att må bra.

Och det gör man genom att få stunder av att känna sig glad, känna sig upprymd, känna sig sedd och hörd.

För seriöst, jag har tagit mig rejält med vatten över huvudet. Och värre kommer det bli. Men jag vill inte ge upp bara för att jag är i obalans och är ordentligt slutkörd. För jag vill klara av detta. Och ska jag misslyckas ska det vara för att jag inte klarar av detta rent prestationsmässigt, inte pga att orken inte finns där. Tänker du låta mig kämpa mot att drunkna själv eller hjälpa mig att hålla näsan ovanför vattenytan?

Imorgon är återigen en dag med korvstoppning. Hoppas på att vara lite piggare då. För idag bröt jag ihop i en fnissattack mitt uppe i allt, kan inte ens minnas sist jag gjorde det. Så jäkla skönt. Gillar skolveckorna, det är tiden däremellan som jag känner paniken krypa sig på. Men förhoppningsvis.... förhoppningsvis ska jag klara detta.

Söndag...

Säg inget till de andra.
Säg inget till de andra.
Men jag har länge önskat att jag var en annan.

Söndag... och det enda jag vill är att det ska bli måndag kväll. Lever från tillfälle till tillfälle. Enda stället som jag känner mig hemma på. Enda stället jag har kontroll över. Enda stället som jag känner mig säker på.

Försöker, försöker, försöker. Känner mest ju högre upp för muren jag klättrar desto fler tegelstenar byggs på den. Antigen kommer jag stå jävligt högt upp när jag äntligen tagit mig upp på kanten. Eller så blir fallet jävligt långt ner igen...

Jag vet inte hur man gör längre. Det som var så enkelt... gick så lätt. Nyfikeheten. Bortblåst... död? Det var ju så bekymmersfritt innan. Hur gör man?

Hur jag än vänder och vrider på det hela. Hur jag än stålsätter mig så blir det bara bom-stopp-tvärnit att ta sig förbi den där osynliga barriären. Varför? Det är varken något nytt eller banbrytande. Det bara är... inget som ska funderas över eller som ska behövas kämpas med. Vad är det som tar stopp? Vad är problemet?

Får fortsätta pusha så kanske jag kommer igenom? Men till vilket pris? Gör ont när jag känner hur jag drar tillbaka alla känselspröt och håller mig till den lilla sfär som jag just då befinner mig i. Säkert, tamt, lamt... handlingsförlamat?

Sociala Allan, hur lång semester har du tänkt dig att du ska ha? För evigt? Kom tillbaka för i helvete! Ingen gav dig rätten att säga upp dig. Ingen...

Du frågade inte ens om lov innan...

igen...

Tårar som trillar ner för mina kinder. Stora, långsamma... lämnar ränder i jobbsminket.

Saknad... saknad efter så mycket. Saknad efter så många.

Drömmar gör mina nätter instabila. Sömnen får ej vara hel. Avbrott, uppvaknanden... ständigt.

Imorgon är det början på ytterligare en vecka... ytterligare en.

Hur stoppar man tiden?

Försöker... men inget kommer tillbaka. Vad är det som krävs egentligen?

Saknad... ekande stort tomrum. Saknad...

...

Att något man jobbat så hårt med kan raseras så lättvindigt.
Lär man sig att tycka om den sura eftersmaken?

Eller ska man tro på att det blir bättre?

Vet bara att jag får bita ihop. Som vanligt. Och hoppas på att det är glömt så snart som möjligt.

Saker gör bara ont om de kommer upp till ytan.

Funderingar och tankar...

Vad är skillnaden egentligen? Rätt mycket skulle jag säga egentligen.

Väljer just nu att inte engagera mig. Framtiden får utvisa vad det hela innebär... om det nu innebär något alls. Försöker att inte tolka. Blir aldrig bra utan all fakta.

Tiden får utvisa...

Vad det än är så kan jag inte låta bli att undra vad det är som rör sig där uppe. Om det ens cirkulerar tankar om detta där överhuvud taget. Kanske?

Om inte... så får tiden utvisa.

No more har jag sagt till mig själv så många gånger. Kanske börjar bli dags för en ny omgång?

För jag är värd så mycket mer.

...

salt, salt, salt...

Varje dag...

Salt...